Nya testamentet - Logosmappen

8. CAPITLET
Ordets åhörares art. Hafvets storm. Män, svin besatte.
Blodgång. Jairi dotter.
1. Och det begaf sig derefter, att han
vandrade i städer och byar, predikade och
förkunnade Evangelium om Guds rike; och
de tolf med honom;
2. Dertill några qvinnor, som han hade
helbregda gjort ifrå de onda andar och
krankheter, nämliga: Maria, som kallas
Magdalena, af hvilka sju djeflar utgångne
voro;
3. Och Joanna, Chuse hustru, Herodis
fogdes, och Susanna, och många andra,
som honom tjente af sina ägodelar.
4. Då nu mycket folk kom tillhopa, och
utaf städerna sökte till honom, talade han
genom liknelse:
5. En sädesman gick ut till att så sina
säd; och vid han sådde, föll somt vid
vägen, och vardt förtrampadt, och foglarna
under himmelen åto det.
6. Och somt föll på hälleberget, och då
det uppgick, förtorkades det; ty det hade
ingen vätsko.
7. Och somt föll ibland törne, och törnen
gingo med upp, och förqvafde det.
8. Och somt föll i goda jord; och det
gick upp, och gjorde hundradefald frukt.
Då han detta sade, ropade han: Den der
hafver öron till att höra, han höre.
9. Då frågade honom hans Lärjungar,
hurudana denna liknelsen var.
10. Han sade till dem: Eder är gifvet veta
Guds rikes hemlighet, men dem androm
genom liknelse; på det att, ändock de se,
skola de likväl icke se, och ändock de höra,
skola de likväl icke förstå.
11. Så är nu denna liknelsen. Säden är
Guds ord;
12. Men de som vid vägen, det äro de som
höra; sedan kommer djefvulen, och tager
bort ordet utu deras hjerta, att de icke tro
skola, och blifva frälste.
LUCE EVANGELIUM
91
13. Men de som på hälleberget, det äro de
som, när de höra, anamma de ordet med
glädje, och de hafva inga rötter; de der tro
till en tid, och då frestelsen påkommer,
falla de derifrå.
14. Men det som föll ibland törnen, äro de
som höra; och gå bort, och varda förqvafde
af omsorger, och rikedomar, och lifsens
vällust; och bära ingen frukt.
15. Men det uti goda jord, äro de som
höra ordet, och behålla det uti ganska godt
hjerta; och bära frukt i tålamod.
16. Men ingen upptänder ett ljus, och
skyler det under något kar, eller sätter
under bänken; utan sätter det på
ljusastakan, att de, som ingå, skola få se
ljuset.
17. Ty det är intet lönligit, som icke skall
varda uppenbart; och intet fördoldt, det
icke skall kunnigt varda, och uppkomma
skall i ljuset.
18. Ser fördenskull till, huru I hören; ty
den der hafver, honom varder gifvet, och
den der intet hafver, det han menar sig
hafva, det skall ock tagas ifrå honom.
19. Så gingo till honom hans moder och
hans bröder; och kunde dock icke komma
till honom, för folkets skull.
20. Då vardt honom bådadt, och sagdt:
Din moder och dine bröder stå härute, och
vilja se dig.
21. Svarade han, och sade till dem: Min
moder och mine bröder äro desse, som
höra Guds ord, och görat.
22. Så begaf det sig på en dag, att han
steg uti ett skepp, med sina Lärjungar, och
sade till dem: Låt oss fara öfver sjön. Och
de lade utaf.
23. Sedan, vid de foro öfver, somnade
han; och der reste upp ett stort väder på
sjön; och de förfylldes, och voro i stor fara.
24. Så gingo de till, och väckte honom
upp, sägande: Mästar, Mästar, vi förgås.
Då stod han upp, och näpste vädret och
vattnens våg; och så vände det igen, och
blef stilla.