Nya testamentet - Logosmappen

2. CAPITLET
Pauli Apostlaskap. Petri skrymtan. Rätt, Rättfärdighet.
1. Sedan, efter fjorton år, for jag åter upp
till Jerusalem med Barnaba, och tog Titum
ock med mig.
2. Och for jag dit upp efter en
uppenbarelse, och befrågade mig med dem
om Evangelium, som jag förkunnar ibland
Hedningarna; besynnerliga med dem, som
för något voro räknade; på det jag icke
skulle löpa fåfängt, eller redo lupit hafva.
3. Men icke vardt heller Titus, som med
mig var, nödgad till att låta omskära sig,
ändock han var en Grek.
4. Ty då någre falske bröder sig med
inträngde, och med inkomne voro, till att
bespeja vår frihet, som vi hafve i Christo
Jesu, på det de skulle komma oss i
träldom;
5. Vekom vi för dem icke en stund till
underdånighet; på det Evangelii sanning
skulle blifva beståndandes när eder.
6. Men af dem som något räknade voro,
hurudane de fordom varit hade, det
kommer mig intet vid; Gud aktar icke
menniskones anseende; men de som något
voro räknade, lärde mig intet;
7. Utan heldre tvärtemot; då de sågo, att
mig betrodt var Evangelium till förhuden,
lika som Petro till omskärelsen;
8. (Ty den som med Petro var kraftig till
Apostla-ämbetet ibland omskärelsen, den
hafver ock med mig kraftig varit ibland
Hedningarna;)
9. Och förnummo den nåd, som mig
gifven var, räckte Jacobus och Cephas, och
Johannes, hvilke såsom pelare räknade
voro, mig och Barnabe handena, och
förenade sig med oss, så att vi skulle
predika ibland Hedningarna, och de ibland
omskärelsen;
10. Allenast, att vi skulle tänka på de
fattiga; hvilket jag också hafver vinnlagt
mig att göra.
11. Men då Petrus kom till Antiochien,
stod jag honom uppenbarliga emot; ty
klagomål var kommen öfver honom.
EPISTEL TILL DE GALATER
264
12. Ty förr än någre voro komne ifrå
Jacobo, åt han med Hedningarna; men då
de kommo, unddrog han sig, och skiljde
sig ifrå dem; ty han fruktade dem som voro
af omskärelsen.
13. Och de andre Judar skrymtade ock
med honom, så att Barnabas vardt ock
bedragen till att skrymta med dem.
14. Men då jag såg, att de icke rätteliga
vandrade efter Evangelii sanning, sade jag
till Petrum uppenbarliga för allom: Medan
du, som äst en Jude, lefver som en
Hedning, och icke som en Jude, hvarföre
tvingar du då Hedningarna till att lefva
efter Judasättet?
15. Ändock vi af naturen äre Judar, och
icke syndare af Hedningomen;
16. Likväl, efter vi vete, att menniskan
icke varder rättfärdig genom lagsens
gerningar, utan genom trona på Jesum
Christum, så tro vi ock på Christum Jesum,
att vi skole rättfärdige varda genom trona
på Christum, och icke af lagsens gerningar;
derföre att intet kött varder rättfärdigadt
genom lagsens gerningar.
17. Men skulle vi, som söke varda
rättfärdige genom Christum, ock ännu
sjelfve finnas vara syndare, så vore
Christus en syndatjenare. Bort det.
18. Ty om jag bygger det samma upp
igen, som jag nederslagit hade, så gör jag
mig sjelf till en öfverträdare.
19. Men jag är genom lag död ifrå lagen,
på det jag skall lefva Gudi; jag är korsfäst
med Christo;
20. Men jag lefver, dock icke nu jag, utan
Christus lefver i mig; ty det jag nu lefver i
köttet, det lefver jag i Guds Sons tro, den
mig älskat hafver, och gifvit sig sjelf ut för
mig.
21. Jag bortkastar icke Guds nåd; ty om
rättfärdigheten kommer af lagen, så är
Christus fåfängt död.