Nya testamentet - Logosmappen

28. CAPITLET
Paulus ormbiten; botar Publii fader, kommer till Rom,
predikar Judomen.
1. Och då de undkomne voro, fingo de
veta, att ön het Melite.
2. Och folket beviste oss icke liten äro,
undfångandes oss alla; och upptände en
god eld, för regnets skull som oss
öfverkommet var, och för köldens skull.
3. Och då Paulus bar tillhopa en hop
med ris, och lade på elden, kröp en
huggorm ut ifrå värman, och stack hans
hand.
4. Men då folket såg ormen hängandes
vid hans hand, sade de emellan sig: Denne
mannen måste vara en mandråpare, hvilken
hämnden icke tillstäder lefva, ändock han
nu undkommen är för hafvet.
5. Men han skuddade ormen i elden, och
honom skadde der intet af.
6. Men de mente ske skola, att han
skulle uppsvälla, eller straxt falla neder
och dö. Då de länge vänte derefter, och
sågo att honom intet ondt vederfors, vände
de sig uti ett annat sinne, och sade att han
var en gud.
7. Och der icke långt ifrå hade den
öfverste öfver öna, benämnd Publius, en
afvelsgård; den undfick oss till herberge,
och for väl med oss i tre dagar.
8. Och hände sig, att Publii fader låg
sjuk i skälfvosot och bukref; till honom
gick Paulus in, och när han hade bedit,
lade han händer på honom, och gjorde
honom helbregda.
9. Och då det var skedt, kommo ock
andre, de som sjukdom hade der på öne,
och gingo fram, och vordo helbregda.
10. Hvilke oss gjorde mycken äro; och
när vi forom våra färde dädan, läto de
komma in med oss hvad nödtorftigt var.
11. Efter tre månader seglade vi vara
färde uti ett skepp ifrån Alexandria, som
der under ön hade legat i vinterläge; uti
hvilkets baner stod Castor och Pollux.
12. Och när vi kommom till Syracusa,
blefvo vi der i tre dagar.
APOSTLA GERNINGAR
208
13. Dädan seglade vi omkring, och
kommom till Regium. Och en dag derefter
blåste sunnanväder upp, så att vi kommom
den andra dagen derefter till Puteolos.
14. Och efter vi funne der bröder, vorde
vi bedne, att vi skulle blifva när dem i sju
dagar; och så komme vi till Rom.
15. Och då bröderna fingo höra om oss,
gingo de emot oss intill Appii forum, och
till Tretabern. När Paulus dem såg, tackade
han Gudi, och tog tröst till sig.
16. Och när vi kommom in i Rom,
öfverantvardade underhöfvitsmannen
fångarna öfverhöfvitsmannenom; men
Paulo vardt tillstadt vara för sig sjelf, med
en krigsknekt som tog vara på honom.
17. Efter tredje dagen kallade Paulus
tillhopa de yppersta af Judarna. Och när de
kommo, sade han till dem: I män och
bröder, ändock jag intet gjort hade emot
vårt folk, eller emot fädernas stadgar, vardt
jag likväl bunden öfverantvardad utur
Jerusalem i de Romares händer;
18. Hvilke, då de mig ransakat hade, ville
de släppt mig, efter ingen dödssak fanns
med mig.
19. Men efter Judarna sade deremot,
nödgades jag skjuta mig till Kejsaren; icke
så att jag något hafver, der jag vill anklaga
mitt folk före.
20. För denna sakens skull hafver jag
kallat eder, att jag måtte se eder, och tala
med eder; ty för Israels hopps skull är jag
ombunden med denna kedjon.
21. Då sade de till honom: Vi hafve
hvarken fått bref om dig af Judeen; ej
heller hafver någor af bröderna dädan
kommit, och bebådat oss, eller talat något
ondt om dig.
22. Och begäre vi nu af dig höra, huru du
det hafver före; ty om detta partit är oss
veterligit, att allestäds sägs deremot.