Nya testamentet - Logosmappen

14. Och hopen växte mer till af dem som
trodde Herranom, både män och qvinnor;
15. Så att de utbåro på gatorna sjuka
menniskor, och lade dem i sängar, och på
bårar, att, då Petrus kom gångandes, måtte
åtminstone hans skugge skygga på någon
af dem.
16. Och församlade sig en stor hop af
nästa städerna till Jerusalem, och förde dit
sjuka, och de som besatte voro med de
orena andar; och de vordo alle helbregda.
17. Då stod den öfverste Presten upp, och
alle de med honom voro, hvilke äro det
parti, som kallas de Sadduceers; och vordo
fulle med nit;
18. Och togo fatt på Apostlarna, och satte
dem uti allmänneligit fängelse.
19. Men Herrans Ängel lät dörrena upp på
fångahuset om nattena, och hade dem ut,
och sade:
20. Går, och står i templet, och säger
folkena all de ord, som detta lifvet tillhöra.
21. Då de detta hört hade, gingo de bittida
om morgonen i templet, och begynte till att
lära. Då kom den öfverste Presten, och de
med honom voro, och kallade Rådet
tillhopa, och alle de äldsta ibland Israels
barn; och sände till fångahuset, att de
skulle hemta dem.
22. Då tjenarena kommo, och funno dem
icke i fångahuset, kommo de igen, och
bådade dem;
23. Sägande: Fångahuset funne vi ju
granneliga igenläst, och väktarena
ståndande utanför dörrene; men då vi
uppläste, funno vi der ingen.
24. Då öfverste Presten, och templets
föreståndare, och andre öfverste Presterna
hörde detta talet, begynte de varda
tvehågse om dem, hvad deraf varda ville.
25. Då kom en, och bådade dem: Si, de
män, som I insatt haden i fångahuset, de
äro i templet, stå och lära folket.
26. Då gick föreståndaren med tjenarena,
och hade dem fram utan våld; ty de räddes
för folket, att de skulle stena dem.
APOSTLA GERNINGAR
167
27. Och då de hade ledt dem dit, hade de
dem fram för Rådet; och den öfverste
Presten frågade dem,
28. Sägandes: Hafve vi icke en tid och
annan budit eder, att I icke skullen lära i
detta Namnet? Och si, I hafven uppfyllt
Jerusalem med edar lärdom, och viljen
draga öfver oss denna mansens blod.
29. Då svarade Petrus, och Apostlarna,
och sade: Man måste mer lyda Gud, än
menniskor.
30. Våra fäders Gud hafver uppväckt
Jesum, den I dräpit hafven, och upphängt
på träd.
31. Den hafver Gud med sina högra hand
upphöjt, för en Höfding och Frälsare, till
att gifva Israel bättring och syndernas
förlåtelse.
32. Och vi äro honom för vittne till det vi
sågom; så ock den Helge Ande, den Gud
gifvit hafver dem som honom lydaktige
äro.
33. Då de detta hörde, skar det dem i
hjertat, och de begynte rädsla, att de måtte
dräpa dem.
34. Då stod en Pharisee upp i Rådet,
benämnd Gamaliel, en lagkloker, den
ibland allt folket mycket afhållen var, och
bad att Apostlarna skulle som snarast gå
afsides ut;
35. Och sade till dem: I män af Israel, ser
till hvad I gören med dessa män.
36. För dessa dagar hof Theudas sig upp,
sägandes sig någon vara, honom föll en
hop folk till, vid fyrahundrad; han vardt
ihjälslagen, och alle de, som trodde
honom, vordo förskingrade, och kommo
till intet.
37. Efter honom hof Judas sig upp af
Galileen, i de dagar då beskattningen
skedde; han afvände mycket folk efter sig;
han blef ock borto, och alle de som honom
lydt hade, vordo förskingrade.
38. Och nu säger jag eder: Kommer intet
vid dessa männerna, utan låter dem
betämma; ty är detta råd eller verk af
menniskor, så varder det väl omintet;