Nya testamentet - Logosmappen

26. Då föll den tjenaren ned, och tillbad
honom, och sade: Herre, haf tålamod med
mig, jag vill allt betala dig.
27. Då varkunnade herren sig öfver den
tjenaren, och lät honom lös, och gaf honom
till det han var skyldig.
28. Då gick den tjenaren ut, och fann en
af sina medtjenare, som honom var skyldig
hundrade penningar; och han tog fatt på
honom, och fick honom i halsen, drog
honom, och sade: Betala det du äst skyldig.
29. Då föll hans medtjenare till hans
fötter, och bad honom, sägandes: Haf
tålamod med mig, jag vill allt betala dig.
30. Men han ville icke; utan gick bort,
och kastade honom i fängelse, så länge han
betalade det han var skyldig.
31. Då nu andre hans medtjenare sågo det
som skedde, tyckte dem det ganska illa
vara, och kommo, och kungjorde sinom
herra allt det skedt var.
32. Då kallade hans herre honom för sig,
och sade till honom: Du skalkaktige
tjenare, allt det du skyldig vast, gaf jag dig
till, ty du bad mig;
33. Skulle du ock icke hafva förbarmat
dig öfver din medtjenare, såsom jag
förbarmade mig öfver dig?
34. Och hans herre vardt vred, och
antvardade honom bödlarna i händer,
tilldess det var allt betaladt, som han
honom skyldig var.
35. Så skall ock min himmelske Fader
göra eder, om I icke förlåten af edor hjerta,
hvar och en sinom broder det de bryta.
MATTHEI EVANGELIUM
28
19. CAPITLET
Ägtenskaps band. Barns förmån. Lifsens väg. Rikedoms
bruk.
1. Och det begaf sig, när Jesus hade
fullkomnat det talet, gick han utaf
Galileen, och kom in i Judee landsändar,
vid sidon af Jordan.
2. Och honom följde mycket folk; och
han gjorde dem der helbregda.
3. Då gingo de Phariseer fram till
honom, frestade honom, och sade till
honom: Är det ock rätt, att man skiljer sig
vid sina hustru, för allahanda sakers skull?
4. Då svarade han, och sade till dem:
Hafven I icke läsit, att den, som gjorde
menniskona af begynnelsen, man och
qvinna gjorde han dem?
5. Och sade: Fördenskull skall man
öfvergifva fader och moder, och blifva när
sine hustru; och de tu varda ett kött.
6. Så äro de icke nu tu, utan ett kött; det
nu Gud hafver sammanfogat, skall
menniskan icke åtskilja.
7. Då sade de till honom: Hvi böd då
Moses gifva skiljobref, och öfvergifva
henne?
8. Sade han till dem: För edart hjertas
hårdhets skull tillstadde Moses, att I
måtten öfvergifva edra hustrur; men af
begynnelsen var det icke så.
9. Men jag säger eder: Hvar som skiljer
sina hustru ifrå sig, utan för hors skull, och
tager ena andra, han gör hor; och den som
tager den öfvergifna, han gör hor.
10. Då sade hans Lärjungar till honom:
Hafver mansens sak sig så med hustrune,
då är icke godt gifva sig i ägtenskap.
11. Då sade han till dem: Hvar man tager
icke detta ordet, utan de, hvilkom det
blifver gifvet;
12. Ty somlige snöpte äro, som så äro
födde af moderlifvet; och somlige snöpte
äro, som äro snöpte af menniskom; och
somlige snöpte äro, som sig sjelfva hafva
snöpt, för himmelrikets skull. Hvilken som
kan tagat, han taget.