Nya testamentet - Logosmappen

13. Och stiger viss steg med edra fötter;
att icke någor haltar såsom en ofärdig, utan
heldre helbregda varder.
14. Farer efter frid med allom, och efter
helgelse, utan hvilken ingen får se Herran.
15. Och ser till, att ingen försummar Guds
nåd; att icke uppväxer någon bitter rot, och
gör något hinder, och månge måtte genom
henne besmittade varda;
16. Att ingen vare en bolare, eller ohelig,
såsom Esau, hvilken för en måltid
bortsålde sin förstfödslorätt.
17. Men I veten, att då han ville sedan,
med arfsrätt, få välsignelse, vardt han
bortdrifven; och var honom då intet rum
till någon bot, ändock han med tårar
derefter sökte.
18. Ty I ären icke gångne till det berget,
der man på taga kunde, och med eld brann,
eller till töcknene, och mörkret, och
stormen;
19. Och basunsklanget, och till
ordarösten; hvilka de vedersakade, som
henne hörde, begärande att ordet skulle
dem ju icke sagdt varda;
20. Ty de förmåtte icke lida det, som der
sades: Om något djur kom vid berget,
skulle det stenas, eller skjutas igenom;
21. Och så förskräckelig var den synen,
att Moses sade: Jag är förskräckt, och
bäfvar;
22. Utan I ären komne till Sions berg, och
till lefvandes Guds stad, det himmelska
Jerusalem, och till den otaliga
Änglaskaran.
23. Och till de förstföddas församling,
som i himmelen äro beskrefne; och till
Gud, som alla dömer, och till de
fullkomliga rättfärdigas andar;
24. Och till Nya Testamentsens Medlare,
Jesum, och till stänkelseblodet, som bättre
talar än Abels blod.
DEN EPISTEL TILL DE EBREER
322
25. Ser till, att I icke vedersaken honom
som med eder talar; ty kunde icke de
undfly, som vedersakade honom som
talade på jordene; huru mycket mindre vi,
om vi vedersake honom som af himmelen
talar?
26. Hvilkens röst på den tid gjorde
jordena bäfvande? Men nu lofvar han, och
säger: Ännu en tid skall jag göra bäfvande,
icke allenast jordena, utan ock himmelen.
27. Det han säger: Ännu en tid, det gifver
tillkänna de tings förvandling, som bäfva,
såsom de der gjord äro; på det de ting
blifva skola, som obäfvande äro.
28. Derföre, efter vi få det rike som icke
bäfva kan, hafve vi nåd, genom hvilka vi
tjene Gudi, till att täckas honom med
tuktighet och fruktan;
29. Ty vår Gud är en förtärande eld.