Nya testamentet - Logosmappen

11. CAPITLET
Framhärdan i trone. Utkorelsens grund.
1. Så säger jag nu: Hafver Då Gud
bortkastat sitt folk? Bort det; ty jag är ock
en Israelit, af Abrahams säd, af BenJamins
slägte.
2. Gud hafver icke bortkastat sitt folk,
som han hade föresett tillförene. Eller
veten I icke hvad Skriften säger om Elias?
huru han går fram för Gud emot Israel, och
säger:
3. Herre, de hafva dräpit dina Propheter,
och hafva slagit ned din altare; och jag är
allena igenblifven, och de fara efter mitt
lif.
4. Men hvad säger honom Guds svar?
Jag hafver mig igenleft sjutusend män,
som icke hafva böjt sin knä för Baal.
5. Så är det ock i denna tiden med de
igenlefda, efter nådenes utkorelse.
6. Är det nu af nåd, så är det icke af
gerningom; annars vore nåd icke nåd; är
det ock af gerningom, så är det nu icke
nåd; annars är gerning icke gerning.
7. Huru äret då? Det Israel söker, det får
han icke; men utkorelsen får det; de andre
äro förblindade;
8. Såsom skrifvet är: Gud hafver gifvit
dem en förbittrad anda; ögon, att de icke se
skola, och öron, att de icke höra skola allt
härtilldags.
9. Och David säger: Låt deras bord varda
en snaro, och till bekajelse, och till
förargelse, och dem till deras rätta lön.
10. Varde deras ögon förblindad, att de
icke se; och böj deras rygg alltid.
11. Så säger jag nu: Hafva de då
fördenskull stött sig, att de skulle falla?
Bort det; men af deras fall hände
Hedningomen salighet, på det att han
dermed skulle uppväcka dem till nit.
12. Är nu deras fall verldenes rikedom,
och deras förminskelse är Hedningarnas
rikedom; huru mycket mer deras fullhet?
13. Eder Hedningomen säger jag: Efter
det jag är Hedningarnas Apostel, prisar jag
mitt ämbete;
EPISTEL TILL DE ROMARE
222
14. Om jag kunde någorledes uppväcka
dem, som mitt kött äro, till nit, och göra
några saliga af dem.
15. Ty om deras bortkastelse är verldenes
försoning, hvad blifver Då deras
upptagelse annat än lif ifrå de döda?
16. Är förstlingen helig, så är ock väl hele
degen helig och om roten är helig, så äro
ock qvistarna helige.
17. Om nu någre af qvistarna äro
afbrutne, och du, som var ett vildoljoträ,
blef der inympad igen, och äst vorden
delaktig af oljoträns rot och fetma;
18. Så beröm dig icke emot qvistarna. Om
du berömmer dig, så bär ju icke du rotena,
utan roten bär dig.
19. Så säger du då: Qvistarna äro
afbrutne, på det jag skulle inympas.
20. Sant säger du; de äro afbrutne för
otrones skull; men du äst ståndandes
genom trona; var icke för stolt i ditt sinne,
utan var i räddhåga.
21. Ty hafver Gud de naturliga qvistar
icke skonat, se till, att han icke heller
skonar dig.
22. Så se nu här Guds godhet och
stränghet; strängheten på dem som föllo,
och godheten på dig, så framt du blifver i
godhetene; annars varder du ock afhuggen;
23. Och de inympas igen, om de icke
blifva i otrone; ty Gud är mägtig åter
inympa dem.
24. Ty äst du af ett naturligit vildoljoträ
afhuggen, och förutan naturen inympad uti
ett sannskyldigt oljoträ; huru mycket mer
måga de, som naturlige qvistar äro,
inympas uti sitt eget oljoträ?
25. Käre bröder, jag vill icke fördölja eder
denna hemlighet, på det I icke skolen
högmodas vid eder sjelfva, att blindheten
är Israel endels vederfaren, tilldess
Hedningarnas fullhet inkommen är;
26. Och så varder hele Israel salig; såsom
skrifvet är: Af Zion skall den komma som
fria skall, och afvända ogudaktigheten af
Jacob.