sou 1999 1 - Regeringen

152 Statistik och ekonomiska analyser SOU 1999:1
kerhetsrätternas förmånsrätt. En begränsad förmånsrätt skulle kunna minska
den konflikt som annars kan föreligga vid realisation av gäldenärens tillgångar.
Empiriska undersökningar av bruket av säkerheter redovisas i avsnitt III,
till vilket här hänvisas. Theodore Eisenberg menar att undersökningarna
leder till följande slutsatser. Säkerheter kan medföra bättre lånevillkor och i
bland vara en förutsättning för att ett lån skall beviljas. Sammantaget ger de
teoretiska analyserna och de empiriska undersökningarna inte stöd för så
radikala åtgärder som att avskaffa förmånsrätt för säkerställda lån. Undersökningarna
ger dock visst stöd för att begränsa förmånsrätten. En begränsning
behöver inte innebära att fördelarna med säkerheter försvinner; säkerhet
kan t.ex. fortfarande medföra kontroll över gäldenären men ändå begränsa
konflikten mellan borgenärer med säkerhet och oprioriterade borgenärer.
Undersökningarna ger vidare enligt Theodore Eisenberg starkt stöd
för att leverantörer bör få tillgång till säkerheter. Det måste ske på bekostnad
av bankernas säkerheter. En sådan reform skulle troligen leda till en
minskad utlåning från bankerna som motsvarades av en ökad kreditgivning
från leverantörerna. Eftersom bankerna är bland de borgenärer som har
störst kunskap och bäst kan prissätta kreditrisken skulle en sådan reform
vara effektiv.
När det gäller förmånsrätt för löner noterar Theodore Eisenberg att litteratur,
som inte beaktar förekomsten av lönegaranti, har liten relevans i
verkligheten. Argument som att förmånsrätten är motiverad för att skydda
löntagarna är inte relevanta i ett system med lönegaranti. Han påpekar att
lönegarantin ger ett mycket starkt incitament för konkurs och ger i avsnitt
IV B.1 ett räkneexempel som stöd för sitt antagande.
När det gäller frågan om statens skattefordringar bör vara prioriterade
eller inte, framhålls att det egentligen är en fråga om vem som skall bära
statens förluster; alla skattebetalare eller de borgenärer som har haft affärsförbindelser
med gäldenären. Om staten har förmånsrätt kommer det att
vara en omständighet som beaktas och prissätts vid kreditgivningen.
I sitt slutord konstaterar Theodore Eisenberg att man bör vara ödmjuk
inför möjligheterna att åstadkomma några mer betydelsefulla förändringar
genom ändringar av förmånsrättsordningen. För det första kommer bara
mycket stora förändringar att få någon effekt för de oprioriterade borgenärerna.
För det andra måste man beakta att varje förändring kommer att leda
till ett ändrat beteende.