sou 1999 1 - Regeringen

SOU 1999:1 Särskilda yttranden 381
Ju mer omfattande kreditsäkerheten är, desto lägre blir lånekostnaden för
kredittagaren. Som framgår av tabellen skulle en bank behöva erhålla ett
risktillägg på 18,53 % vid en kreditförmedling utan säkerhet. Min bedömning
är att en bank i en sådan situation väljer att avstå från att ge kredit
istället för att låna ut och debitera ett risktillägg på 18,53 % för att täcka en
förväntad kreditförlust.
Här gör utredningen ett felslut eftersom man inte skiljer på återbetalningsförmåga
och risker. Mer än fyrtio procent av de företag som är yngre
än 3 år har en konkursrisk i UCs riskklassificeringssystem som är i storleksordningen
15%. Flertalet av dessa små och medelstora företag bör naturligtvis
ha en långsiktig och stabil finansiering. De kan ha god återbetalningsförmåga
men är inplacerade i en hög riskklass eftersom de inte har
någon nämnvärd historik. Det är därför viktigt att skilja på ett företags
eller ett projekts återbetalningsförmåga (lönsamhet) och dess risk. Det
föreligger inte någon som helst motsättning mellan att pröva återbetalningsförmågan
och begära betryggande säkerhet.
Det framgår av utredningens undersökningar att företagsinteckning tas ut
till betydande belopp hos små och medelstora företag. Jag menar att resonemanget
ovan visar att kreditsäkerhet är en förutsättning för att ett företag
skall erhålla en långsiktig stabil finansiering. Utredningen är inte lika villig
att dra den slutsatsen. Tvärtom konstaterar utredningen utan någon närmare
motivering att “man inte utan vidare kan dra slutsatsen att företagshypotek i
samma utsträckning har varit nödvändig för krediten.“
De medel som skulle ha utlånats med företagshypotek som säkerhet
kommer vid en försämring av företagshypoteket att kanaliseras på andra
sätt till olika investeringsobjekt. Vilka kanaler medlen kommer att ta är inte
alldeles lätt att bedöma, men potentiellt kommer leasing- och factoringaktiviteten,
belåningsgraden av pant och inteckningar och finansieringen med
eget kapital att öka. Teorin om kreditransonering vid asymmetrisk information
talar för att det i första hand är små eller medelstora företag som kommer
att beröras vid en försämring av företagshypoteket. Krediter kommer i
större utsträckning att kanaliseras till större och väletablerade företag och
till företag som har en tillgångsmassa som ger en bättre realsäkerhet för
krediter (fastigheter och andra panträtter i fast egendom). Eftersom andra
kreditgivares position förbättras i motsvarande grad kan följden av ett svagare
företagshypotek också bli att leverantörer oftare, och till något förmånligare
villkor, säljer på kredit åt riskfyllda företag. Men sådana eventuellt
utökade handelskrediter kompenserar inte för bortfallet i den långfristiga
finansieringen.
Medan min bedömning således är att ett försvagat företagshypotek kan
leda till en ineffektiv kreditgivning konstaterar utredningen istället:
“Företagshypoteket torde också leda till att bankkrediter i viss mån styrs till