sou 1999 1 - Regeringen

SOU 1999:1 Författningskommentar 327
som beror av gäldenären. Om exempelvis ett kraftigt prisfall hotar att drabba
den fastighet i vilken en borgenär har panträtt, kan en fortsatt rekonstruktion
ändå leda till framgång om de oprioriterade borgenärerna är villiga
att i tillräcklig grad sätta ned sina fordringar, men rekonstruktionen kommer
att drabba fastighetspanthavaren jämfört med omedelbar konkurs och exekutiv
försäljning (eller bara exekutiv försäljning). Enligt kommitténs uppfattning
skall en enskild borgenär med bättre rätt än de oprioriterade inte
behöva godta att synnerligen riskabla åtgärder vidtas i första hand på hans
risk. För att inte förmånsberättigade borgenärer skall kunna avbryta en företagsrekonstruktion
redan när deras rätt sätts i fara, vilket torde vara vanligt,
måste risken dock vara höggradig och kunna medföra en väsentlig försämring
av konkurssökandens rätt.
Kommittén föreslår därför att 2 kap. 10 a § andra stycket KL behålls
med något vidgat tillämpningsområde men med ett strängare farerekvisit.
Om det finns särskilda skäl att anta att konkurssökandens rätt allvarligt
äventyras, får rätten besluta om konkurs trots pågående företagsrekonstruktion.
1
Den nya sista stycket införs som en följd av förslaget att lönegaranti
skall kunna utgå under företagsrekonstruktion (se avsnitt 6.5.8). Om lönegaranti
utbetalas för fordran hos en arbetsgivare vars verksamhet är föremål
för företagsrekonstruktion, skall statens regressfordran för lönegarantin
betalas eller skyddas med betryggande säkerhet innan företagsrekonstruktionen
upphör. Görs inte detta skall rätten enligt den nya sista meningen
försätta gäldenären i konkurs. Vi har övervägt att utforma regeln så att rättens
beslut skall fattas efter ansökan av den länsstyrelse som skall utbetala
lönegarantin. För att länsstyrelsen skall få kännedom om att förfarandet
håller på att avslutas krävs emellertid en underrättelse från rätten. Det förefaller
därför som en lämpligare lösning att ålägga rätten att undersöka om
lönegaranti utgår och om gäldenären i sådant fall fullgjort sina förpliktelser
gentemot staten. En annan möjlig lösning skulle kunna vara att rättens beslut
skall fattas efter ansökan från rekonstruktören. Även den konstruktionen
ter sig mindre lämplig. Att gäldenären inte förmår fullgöra sina förpliktelser
kan ha sin grund i att rekonstruktören fattat ett felaktigt beslut. Vi
anser därför att den lämpligaste lösningen är att rätten ex officio prövar den
nya konkursgrunden. Det får således ankomma på rätten att genom frågor
till rekonstruktören eller länsstyrelsen utreda om lönegaranti utgår innan
rätten fattar beslut enligt 4 kap. 7 § FRekL om att en företagsrekonstruktion
skall upphöra. Om så är fallet är det rättens ansvar att hos länsstyrelsen
1 I den 1994 antagna tyska Insolvenzordnung, som trätt i kraft den 1 januari
1999, finns i § 251 en bestämmelse, att rekonstruktionsplanen skall underkännas
om en borgenär blir sämre ställd än om gäldenären hade försatts i konkurs.