sou 1999 1 - Regeringen

200 Löneprivilegiet och lönegarantin SOU 1999:1
En arbetsgivares konkurs medför inte automatiskt att arbetstagarens anställningsavtal
upphör att gälla (se NJA 1979 s. 253 jfrt med AD 1974 nr 9). Om
konkursboet väljer att träda in i anställningsavtalet och arbetstagaren alltså arbetar
vidare åt konkursboet utan att bli uppsagd, blir hans lönekrav en s.k. massafordran,
som skall betalas av konkursboets tillgångar innan utdelning får ske
till borgenärerna (se prop. 1975/76:12 s. 31). En sådan lönefordran omfattas
inte av lönegarantin i den aktuella konkursen. Sägs i stället arbetstagaren upp av
konkursförvaltaren, vilket är det vanligaste förfarandet, eller är han uppsagd
före konkursutbrottet, betraktas hans fordran på uppsägningslön som en konkursfordran
även till den del uppsägningslönen hänför sig till tiden efter konkursutbrottet,
oberoende av om arbetstagaren utför arbete under uppsägningstiden
eller ej. Den omfattas därmed i princip av förmånsrätt samt statlig lönegaranti.
Under uppsägningstiden är arbetstagaren skyldig att, om det påfordras, stå
till arbetsgivarens förfogande för att utföra anvisat arbete mot avtalad lön (se
prop. 1973:129 s. 27 och 138f).
6.1.2 Garantins maximibelopp och förmånsrättens
placering i förmånsrättsordningen
När den statliga lönegarantin infördes den 1 januari 1971 gällde förmånsrätten
för fordran på lön och pension framför flertalet övriga förmånsberättigade fordringar.
Bland dessa kan nämnas fordran som grundar sig på företagsinteckning
eller fastighetsinteckning, utmätningsfordran samt skattefordringar. Genom införandet
av lönegarantin eftersträvade man inte att garantera lönefordringar i lika
vid omfattning som vad som omfattades av förmånsrätt. I 1970 års lönegarantilag
stannade man ursprungligen för en beloppsbegränsning av lönegarantin för
varje arbetstagare till tre basbelopp. Som stöd härför åberopades att de sociala
skäl som i första hand motiverade lönegarantin inte talade för att lönefordringar
borde tryggas till obegränsade belopp. Vidare anfördes att det garanterade beloppet
lämpligen borde motsvara lön för en eller två månader före konkursbeslutet
och för skälig uppsägningstid och dessutom normala fordringar på ackordslön,
provision m.m. Om man satte maximibeloppet till tre basbelopp, bedömdes
det i det stora flertalet fall vara tillräckligt för dessa behov (se prop.
1970:201 s. 65). Uppsägningstiderna reglerades vid den tiden inte i lag. Chefen
för Justitiedepartementet uttalade att uppsägningstid som fanns föreskriven i
tjänsteavtal eller kollektivavtal normalt borde godtas. Däremot ansågs ersättning
för längre uppsägningstid än sex månader aldrig böra medges (se nämnda prop.
s. 66).
I samband med att lönefordringarnas placering i förmånsrättsordningen försämrats
har lönegarantins maximibelopp höjts vid upprepade tillfällen. Den