sou 1999 1 - Regeringen

370 Särskilda yttranden SOU 1999:1
Särskilt yttrande av experterna Lars-Olof Eklöf, Gösta
Fischer, Margit Knutsson och Christer Östlund
Förmånsrättsordningens uppbyggnad påverkar på ett direkt sätt flera viktiga
områden utanför den konkursrättsliga lagstiftningen. Sålunda är t.ex. de
mindre och medelstora företagens möjligheter till krediter beroende av en
väl fungerande lagstiftning för konkurs och rekonstruktion och inte minst
möjligheten för kreditgivaren att få betryggande säkerheter.
Kommittén anför att den enda möjligheten att avskaffa skatteförmånsrätten
och att minska utgifterna i lönegarantisystemet, utan att arbetstagarnas
löneskydd försämras utan helst förbättras är att inskränka betydelsen av
företagshypoteket vid konkurs (avsnitt 7.5.5). Detta konstaterande skall ses
mot bakgrund av det sparkrav som lagts på kommittén och som innebär att
kommitténs förslag skall medföra en årlig besparing för staten med 300
Mkr.
Kommittén är givetvis bunden av sina direktiv, inklusive sparkravet, och
mot bakgrund härav ligger den föreslagna lösningen nära till hands. I så
måtto är vi beredda att biträda förslaget. Vi vill emellertid framhålla att
förslaget såvitt gäller förmånsrätten för företagshypotek kan komma att få
negativa effekter för kreditförsörjningen till framför allt mindre och medelstora
företag, vilket givetvis är olyckligt. Eftersom värdet av kreditgivarnas,
främst bankernas, säkerheter försämras och bankerna ej torde vara beredda
att i nämnvärd grad öka sitt risktagande kommer många kredittagare att
behöva ställa upp med kompletterande säkerheter. Alternativa finansieringsformer,
som t.ex. leasing och factoring, är i den mån de står till buds inte
alltid möjliga att använda på ett ekonomiskt lika rationellt sätt som företagshypoteket.
Sedan lagändringarna trätt i kraft kommer säkerhetsbilden
att bli mer komplicerad även för nya krediter. Det förhållandet att underlaget
för företagshypoteket breddas, i förening med de administrativa förenklingar
av förfarandet som förslaget kan antas leda till, motverkar visserligen
den negativa effekten av "hälftendelningen" men uppväger den inte helt.
De för kredittagarna negativa effekterna torde bli särskilt kännbara i
konjunkturer som präglas av knapphet på kapital, såsom var fallet exempelvis
under den första hälften av 1990-talet (jfr Bergström-Sundgrens rapport,
bilaga 6).
Trots de anförda betänkligheterna mot förslaget, betänkligheter som dock
främst gäller utformningen av direktiven, är det vår uppfattning att förslaget
är väl genomarbetat och har stora förtjänster. Exempelvis har de vetenskapliga
rapporter som initierats av kommittén och som refereras i betänkandet
verksamt bidragit till belysningen av problemområdet. Vidare bör framhål-