sou 1999 1 - Regeringen

170 Förmånsrätten för skatter och avgifter SOU 1999:1
enskilda var inte något hållbart argument för att behålla dem vid en privilegierad
ställning. Till stöd för förmånsrätten hade ibland åberopats, att staten i det enskilda
fallet inte kunde välja mellan att godta någon som gäldenär eller ej. Gentemot
detta synsätt anförde beredningen att de enskilda inte heller alltid hade valt
sina gäldenärer. Som exempel nämndes utomobligatoriska skadeståndsförhållanden,
vilka uppkom utan borgenärernas val. I övrigt anfördes att det ofta inte
var praktiskt möjligt att i handel och vandel sovra så strängt eller att med tillräcklig
säkerhet bedöma vederbörandes ekonomiska ställning. Beredningen erinrade
vidare om att beträffande bristande redovisning av innehållna lönemedel
eller av varuskatter hade skymtat uppfattningar att försummelsen närmade sig
förskingring och att detta utgjorde ett skäl för prioritering. Vanlig fordran på
grund av förskingring var emellertid normalt inte förenad med förmånsrätt. Att
näringsidkare och andra svek den uppgift som det allmänna tvångsvis pålagt
dem kunde därför inte utgöra skäl att därigenom uppkomna krav skulle vara
utrustade med förmånsrätt.
Den rent funktionella synpunkten att det allmänna måste ta ut skatter för att
den offentliga verksamheten skulle kunna hållas igång till allas bästa och att
detta kunde vara en grund för skatteprivilegiet berördes vidare i promemorian.
Beredningen menade att förmånsrätten i gångna tider kanske hade spelat en viss
roll för det allmänna, i synnerhet för kommunerna. I sist nämnda hänseende
gällde emellertid numera, att staten övertagit skatteindrivningen och risken för
att skatter inte inflöt i enskilda fall. Största möjliga riskutjämning hade alltså
skett. I övrigt menade beredningen att summan av det allmännas skatteintäkter
borde jämföras med de belopp som kunde riskeras om förmånsrätten i konkurs
avskaffades. Av Riksrevisionsverket hade beredningen erhållit uppgifter om
vilka skattefordringsbelopp som bevakats och vilken utdelning som erhållits i
konkurser avslutade under åren 1960 och 1961. De bevakade skattefordringarna
utgjorde under de båda åren sammanlagt 14,3 mkr och utdelningen 3,7 mkr 1 .
Beredningen konstaterade därvid att det allmänna utan någon praktisk olägenhet
kunde finna sig i bortfallet av den inkomstpost som utdelning i konkurs representerade.
Det blev för övrigt inte fråga om något fullständigt bortfall, eftersom
det allmänna skulle få delta i utdelning som oprioriterad.
1 Efter remissbehandlingen av promemorian införskaffades uppgifter genom
exekutionsväsendets organisationsnämnd för åren 1965-67. Av dessa uppgifter
framgick, att utdelningen på skattefordringar med förmånsrätt som avslutats
nämnda tre år uppgick till 4,7, 4,3 resp. 5,4 mkr. Det belopp som bevakats med
förmånsrätt i samma konkurser var 13,2, 14,8 resp. 19,2 mkr. Till jämförelse
med de nämnda siffrorna angavs, att de influtna skatterna år 1965 och 1966 var
närmare 35 resp. drygt 39 mdkr.