sou 1999 1 - Regeringen

262 Företagshypoteket SOU 1999:1
viss procent av likviden i konkursen för hypoteksunderlaget framfördes mot
bakgrund härav som ett sätt att inkludera gäldenärens likvida medel i hypoteksunderlaget
och ändå begränsa företagshypoteket.
Även Insolvensutredningen tog upp frågan om underlaget för företagshypoteket
borde utökas (SOU 1992:113, s. 399 f). Insolvensutredningen påpekade
att förslaget framförts i syfte att förebygga en del praktiska problem
som vid den tiden hade visat sig främst vid betalningsinställelse och som
hade att göra med inteckningsborgenärens obenägenhet att godta att rörelsetillgångar,
som omfattades av borgenärens säkerhet, omvandlades till likvida
medel, vari borgenären inte hade någon säkerhet. Det kunde också vara
tillfälligheter, såsom tidpunkten för betalning av en fordran, som tilläts styra
kreditsäkerhetsläget. Näringsidkaren kunde dessutom själv, genom att kräva
eller inte kräva betalt, öva inflytande över vilka borgenärer som skulle ersättas
ur de från kommersiell synpunkt likvärdiga tillgångarna: varan och
för denna erlagd betalning. Insolvensutredningen framhöll att de påtalade
olägenheterna av undantaget för kassa- och bankmedel m.m till stor del
undanröjts genom den praxis som utvecklat sig på senare år beträffande
egendomsförändringar vid betalningsinställelse, se avsnitt 7.1.4 ovan.
Insolvensutredningen menade vidare att dess förslag till lagstiftning om
ett nytt rekonstruktionsförfarande (företagsrekonstruktion) anknyter till den
praxis som sålunda har utvecklat sig. Därmed har ett viktigt motiv för att
upphäva undantaget för kassa- och bankmedel m.m. i FHL fallit bort. Vad
gäller värdepapper som aktier, obligationer och liknande erinrades redan i
prop. 1983/84:128 (s. 44) om att kreditsäkerhetsvärdet hos sådana värdehandlingar
lätt kan utnyttjas genom att handlingarna blir föremål för pantsättning
enligt reglerna om handpanträtt.
Insolvensutredningen ansåg på grund av det ovan anförda att reformbehovet
inte längre var så framträdande på den nu berörda punkten. Härtill
kommer, fortsatte utredningen, att en ändring beträffande kassa- och banktillgodohavanden
m.m. inte är problemfri. Vad t.ex. gäller återvinning kan
en sådan utvidgning av säkerhetsunderlaget för företagshypotek leda till att
det mesta av vad som återvinns tillfaller säkerhetshavaren. Och på liknande
sätt kan komplikationer uppstå i andra sammanhang där ett krisdrabbat
gäldenärsföretags likvida medel skall tas i anspråk (jfr 8 kap. 13 § UB).
Med hänsyn härtill och inte minst till att en ändring på förevarande punkt
skulle gå ut över bl.a. oprioriterade borgenärer ansåg Insolvensutredningen
att undantaget i 2 kap. 1 § andra stycket första punkten FHL inte bör upphävas.
Under remissbehandlingen gjordes få invändningar mot utredningens bedömning.
Statens jordbruksverk framhöll dock att den försämring av förmånsrätten
för företagshypoteket som Insolvensutredningen föreslagit (dvs.
efterställningen i förhållande till s.k. produktiv lön) skulle medföra dels att