sou 1999 1 - Regeringen

168 Förmånsrätten för skatter och avgifter SOU 1999:1
1986 ref. 185 har utbetald lönegaranti inräknats i avgiftsunderlaget och arbetsgivaren
ansetts betalningsskyldig för avgiften.
Uttalandet i motiven till lönegarantilagen (1992:497, LGL) är emellertid inte
tydligt såvitt avser arbetsgivaravgift på lön utdelad i konkurs. Är arbetsgivaren i
detta fall konkursgäldenären, som blir skyldig att erlägga avgiften med tillgångar
han disponerar efter konkursens avslutning, eller är konkursboet arbetsgivaren?
I samband med införandet av nya regler (1995:898) när det gäller statliga
arbetsgivares skyldighet att betala arbetsgivaravgifter föreskrevs (1995:852) att
lönegarantiavgifter förs till staten för finansiering av kostnader enligt lönegarantilagen.
I prop. 1995/96:69 s. 76 f, där vissa sociala förmåner undantogs som
underlag för arbetsgivaravgift, angavs att ersättning som utbetalas enligt lönegarantilagen
fr.o.m. den 1 januari 1996 skall ligga till grund för beräkning av
arbetsgivaravgifter. I 2 kap. 3 § SAL stadgades att med lön likställs garantibelopp
enligt lönegarantilagen. För att finansiera de ökade utgifterna för staten
(tydligen skulle länsstyrelsen som utbetalare av lönegarantin erlägga arbetsgivaravgift)
skedde en avgiftsväxling mellan sjukförsäkrings- och lönegarantiavgiften,
varvid den senare höjdes med 0,05 procentenheter.
Inte heller de senast nämnda reglerna innehåller något klart ställningstagande
i frågan hur arbetsgivaravgifterna på utdelad lön skall hanteras i konkursen. Det
kan synas vara en stor generositet, att staten betalar arbetsgivaravgifter i samband
med utgivandet av lönegaranti, om staten regressvis bara får en gäldenärsfordran,
men utgiften belastar i realiteten arbetsgivarna via lönegarantiavgiften,
om höjningen av denna varit tillräcklig. Länsstyrelsens utgivande av lönegaranti
är inte heller helt jämförbart med andra betalningar som numera utgör underlag
för arbetsgivaravgift. De andra betalningarna är ofta slutliga, medan konkursgäldenären
har kvar sin löneskuld. Den som lånar ut pengar motsvarande arbetstagarens
lönefordran blir knappast skyldig att betala arbetsgivaravgift, och
samma synsätt hade kunnat anläggas beträffande lönegaranti.
För övrigt märks att lönegarantilagen enligt 1 § täcker arbetstagarens fordran,
varmed förstås hans bruttolönefordran, eftersom källskatteavdrag skall
göras från garantibeloppet, 24 §. Däremot innehåller LGL inget om att arbetsgivaravgift
skall dras eller ändock betalas av länsstyrelsen. När länsstyrelsen betalat
nettolön och dragit källskatt, inträder staten för utbetalat garantibelopp i
arbetstagarens rätt i konkursen, 28 §. LGL ger således inte länsstyrelsen någon
rätt att kräva ersättning för konkursgäldenärens eller konkursboets skyldighet att
betala arbetsgivaravgift, men sådan regressrätt kan förmodligen stödjas på allmänna
principer om regressrätt vid betalning av annans skuld, när skyldighet till
detta förelåg (se NJA 1915 s. 426, förarbetena till 3 § FRL samt Håstad,
Tjänster utan uppdrag, 1973, kap. VII, och Sakrätt, 6:e uppl., 1996, s. 132 f).