sou 1999 1 - Regeringen

SOU 1999:1 Förmånsrätten för skatter och avgifter 177
Det anförda talar närmast för att statens förmånsrätt för skatter och avgifter
har en ringa betydelse för staten, om man ser till vad som totalt inflyter i
form av skatteintäkter. Detsamma kan sägas gälla om förhållandet mellan
vad som inflyter genom utdelning i konkurs och vad som kommer in totalt
genom indrivning (0,01 procent 1989).
Man måste emellertid framför allt beakta att staten genom åtgärder som
gör att livskraftiga företag överlever utan konkurs kan göra en samhällsekonomisk
vinst som uppväger den minskning av skatteintäkterna som ett avskaffande
av skatteprivilegiet − sett isolerat − för med sig. Man kan här tala
om en dynamisk effekt. Redan det förhållandet att förfarandet sker utom
konkurs betyder att staten slipper det kostnadsansvar som konkurs kan föra
med sig enligt 14 kap. 2 och 3 §§ KL, eftersom kostnaderna skall bäras av
gäldenären. Staten kan för övrigt avgiftsbelägga förfarandet. Handläggs frågan
om rekonstruktion utan konkurs, innebär det att den statliga lönegarantin
inte utlöses (jfr avsnitt 6.1.3) annat än om rekonstruktionsproceduren går om
intet och konkurs följer. Detta kan i framgångsrika fall betyda en avsevärt
minskad belastning på lönegarantifonden. Härtill kommer de vinster som
samhället gör till följd av att en livskraftig rörelse kan drivas vidare och sålunda
skapa ett fortsatt skatteunderlag inte bara genom det aktuella företaget
och dess anställda utan också genom andra företag som för sin verksamhet
varit mer eller mindre beroende av krisföretaget. I förlängningen kan också
undvikas ökade utgifter för arbetsmarknadsstöd och socialtjänst för personer
som drabbats av en nedläggelse.
Insolvensutredningen fann således att flera av de skäl som vid FRL:s tillkomst
anfördes för ett bibehållande av skatteprivilegiet inte längre har den styrka som
då antogs. Statsekonomiska skäl ansåg utredningen inte kunna tilläggas avgörande
betydelse. Utredningen ansåg inte heller att förmånsrätten har någon sådan
roll vid skatteindrivningen att farhågor för att skattemoralen skulle undergrävas
kan tillmätas någon större vikt i sammanhanget. Insolvensutredningen framhöll
också att iakttagandet av likhetsprincipen är grundläggande för förmånsrättsordningen
och att skälen för att avvika från denna måste vara starka. Även om
staten inte kan välja sina gäldenärer, gäller detsamma också för andra grupper
av fordringar, t.ex. skadeståndsfordringar. Staten har för övrigt bättre möjligheter
till riskutjämning än innehavare av idag oprioriterade fordringar. Skatteprivilegiet
är en "tyst" förmånsrätt, låt vara att kronofogdemyndigheternas register
över restförda gäldenärer är offentliga, och kan därför vara till nackdel för kreditgivningen.
Utredningen ansåg för sin del att nu nämnda förhållanden alltjämt
skall vägas in då man överväger frågan huruvida skatteprivilegiet skall bibehållas.
Vidare menade Insolvensutredningen att det är av vikt att man anlägger en
helhetssyn när man bedömer verkningarna av de olika ändringarna i förmåns-