sou 1999 1 - Regeringen

202 Löneprivilegiet och lönegarantin SOU 1999:1
att utgifterna för lönegarantin ökade kraftigt under början av 1990-talet, huvudsakligen
som en följd av den stora ökningen av företagskonkurser under samma
tid, dels av att systemet missbrukats av vissa företag som därigenom skaffat sig
konkurrensfördelar framför andra företag.
Med införandet av den nya LGL sänktes, som tidigare nämnts, det högsta
garantibeloppet för en person till 100 000 kr. Även handläggningen av lönegarantifrågorna
reformerades genom den nya lagen.
Ytterligare ändringar trädde i kraft den 1 juli 1994. Löneförmånsrätten och
därmed omfattningen av lönegarantin inskränktes i olika hänseenden, bl.a. genom
skärpta tidsbegränsningar, nya regler om delägares förmånsrätt för löneoch
pensionsfordringar samt nya regler om semesterlön som har betalats i förskott.
I LGL infördes vidare regler för att förhindra missbruk av garantin, bl.a.
en bestämmelse av innebörd att en arbetstagare kan få lönefordringar som uppstår
i en viss verksamhet ersatta i princip endast en gång under en tidsperiod på
två år (den s.k. karensregeln i 9a § LGL). Vid riksdagsbehandlingen av 1994 års
ändringar uttalades att reformen på några punkter borde övervägas på nytt i
samband med beredningen av förslaget om en lag om företagsrekonstruktion
(bet. 1993/94:LU34 s. 11, 13, 15, 16 och 17).
Från och med den 1 juni 1997 har bestämmelserna om förmånsrätt för närstående
ändrats så att bestämmelserna skall stämma bättre överens med EGdirektivet
(80/987/-EEG) om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens.
Vidare har den s.k. karensreglen upphävts. Slutligen har den allmänna
regeln om löneförmånsrätt i 12 § första stycket FRL fått en ny lydelse varav
framgår att förmånsrätten även omfattar fordringar som förfaller efter det att
anställningen har upphört. Därmed kommer förmånsrätten att omfatta fordringar
som avser de sista sex månaderna av arbetstagarens anställningstid hos konkursgäldenären
oavsett om fordringarna har förfallit till betalning inom denna
tid. (Se prop. 1996/97:102.)
Den tidsmässiga begränsningen
Förmånsrätten är tidsbegränsad och omfattar sedan den 1 juli 1994 endast lönefordringar
som förfallit till betalning under de sista sex månaderna av arbetstagarens
anställningstid hos konkursgäldenären och inte tidigare än tre månader
före konkursansökningen. Som ovan angetts har tidsgränsen fått en ny lydelse
den 1 juni 1997 för att inte den situationen skall uppstå att vissa löntagare inte
får ersättning från lönegarantin för arbete under den sista delen av uppsägningstiden.
Ges en konkursansökan in inom ett år från det att en företagsrekonstruktion
upphörde, omfattar förmånsrätten – om det är förmånligare för arbetstagaren
– fordringar som har förfallit till betalning inom tre månader före beslutet
om företagsrekonstruktion i stället för fordringar som har förfallit till betalning
inom samma tid före konkursansökan. Om en lönefordran har varit föremål för