sou 1999 1 - Regeringen

SOU 1999:1 Löneprivilegiet och lönegarantin 201
första höjningen av maximibeloppet genomfördes redan samma år som 1970 års
lönegarantilag trädde i kraft. År 1971 infördes lagen om anställningsskydd för
vissa arbetstagare, som medförde att vissa äldre arbetstagare fick upp till sex
månaders uppsägningstid. För att täcka eventuellt ökade fordringar på uppsägningslön
höjdes lönegarantins maximibelopp samtidigt till fyra gånger basbeloppet.
Nästa höjning genomfördes samtidigt som fordringar med säkerhet genom
inteckning i fast egendom sattes före löne- och pensionsfordringar i förmånsrättsordningen.
Den försvagning av skyddet för lönefordringar som ändringen
innebar kompenserades genom en höjning av maximibeloppet till fem gånger
basbeloppet. Den sista höjningen genomfördes i samband med att även fordringar
med säkerhet genom företagsinteckning sattes före löne- och pensionsfordringar
i förmånsrättsordningen. Denna ändring var i sin tur föranledd av införandet
av 1974 års lag om anställningsskydd. Lagen innebar att alla tillsvidareanställda
fick uppsägningstider på mellan en och sex månader. Detta medförde
en ökning av företagens latenta löneskulder och ansågs i motsvarande mån försämra
värdet av säkerhet genom företagsinteckning. För att stärka företagsinteckningarnas
värde som kreditsäkerhet sattes fordringar med säkerhet genom
företagsinteckning före löne- och pensionsfordringar i förmånsrättsordningen.
Lönegarantins maximibelopp höjdes samtidigt till tolv gånger basbeloppet. Eftersom
lönefordringarnas förmånsrätt därefter ansågs sakna betydelse för de
flesta arbetstagare sattes även skattefordringar före löne- och pensionsfordringar
i förmånsrättsordningen. Ändringarna trädde i kraft den 1 januari 1976.
År 1992 utgjorde maximibeloppet för lönegarantin 404 400 kr. Den 1 juli
samma år sänktes det högsta garantibeloppet för en person till 100 000 kr. Syftet
med sänkningen var framför allt att minska utgifterna för lönegarantin.
6.1.3 Begränsningar av löneskyddet
Reglerna om lönegaranti bygger således på vad som gäller om förmånsrätt för
löne- och pensionsfordringar. Det är alltså ytterst FRL som blir avgörande för
vad som skall betalas ut enligt lönegarantin. Förmånsrätten för lön gäller alla
arbetstagare med undantag för vissa delägare i företag som går i konkurs. Med
lön avses allt som kan hänföras till avlöningsförmån på grund av anställning.
Även semesterlön och semesterersättning är därvid att anse som lön.
Reglerna om löneskydd genom lönegarantin har, som tidigare angetts, åter
setts över två gånger under de senaste åren. De ändringar som gjorts har främst
inneburit att skyddet har inskränkts på olika sätt och att det införts regler för att
förhindra missbruk av garantin. Förändringarna har främst motiverats dels av