sou 1999 1 - Regeringen

SOU 1999:1 Löneprivilegiet och lönegarantin 209
företagshypotek. Ökningen av kreditförlusterna kan högst uppgå till de besparingar
som lönegarantifonden gör vid en ändrad förmånsrättsordning.
Som strax skall anges uppskattar utredningen besparingarna till ca 200 miljoner
per budgetår. Den totala utlåningen mot säkerhet av företagshypotek
är, å andra sidan, såvitt avser banker drygt 70 miljarder kronor.
Utredningen anser med hänsyn till det anförda att återverkningarna på kreditgivningen
mot säkerhet av företagshypotek därför rimligen bör bli förhållandevis
begränsade. Kreditgivarna torde även framdeles i ungefär samma
omfattning som nu komma att lämna ut lån mot säkerhet av företagshypotek.
Vad gäller frågan om uppföljningen av krediter mot säkerhet av företagshypotek
anförde Lönegarantiutredningen följande (s. 152 f).
I motsats till andra borgenärer har bankerna de grundläggande förutsättningarna
för kredituppföljning. Genom ett utbyggt kontorsnät finns bankerna nära
företaget och kan genom att följa utvecklingen av företagens kreditengagemang
få tidiga varningssignaler. Mot den här bakgrunden är det inte orimligt
om bankerna får ta på sig ett ökat ansvar beträffande bevakningen av företagen.
Det torde dessutom förhålla sig så, att bankerna är bäst skickade att
fullgöra en ändamålsenlig och effektiv kreditbevakning om man ser till både
personella och övriga resurser. Synpunkter av det här slaget har för övrigt
framförts av kreditmannaföreningarna i landet vid en uppvaktning hos utredningen.
Bland föreningens medlemmar, som utgörs av leverantörer, räknar
man nämligen med att kunna dra nytta av en skärpt kreditbevakning från
bankernas sida. Den bakomliggande tanken är att leverantörerna genom bankernas
skärpta kreditbevakning tidigare skall få kännedom om eventuella
ekonomiska svårigheter hos kundföretagen och därigenom kunna minska
kreditförlusterna.
En ändrad förmånsrättsordning kan nu antas leda till att banker och andra
kreditgivare kommer att effektivisera sin kredituppföljning i syfte att förhindra
konkurs och ett försämrat ekonomiskt utbyte av en sådan. I bästa fall
kommer man att ingripa i större omfattning än för närvarande innan företaget
har körts i botten. Även när detta inte är fallet kan för övrigt kreditgivarna
få anledning att föredra en rekonstruktion utan konkurs framför en genom
konkurs. Kreditgivarna får alltså ett eget intresse av att kostnaderna för rekonstruktioner
av företagen hålls nere så långt det nu är möjligt. Bankernas
och de andra kreditgivarnas incitament för kredituppföljning ökar med andra
ord (jfr Ds I 1981:25).
Eftersom syftet med den statliga lönegarantin är att skydda arbetstagarna vid
arbetsgivarens konkurs övervägde utredningen även de återverkningar som en
ändrad förmånsrätt kan ge upphov till när det gäller arbetstagarna. Utredningen