sou 1999 1 - Regeringen

240 Löneprivilegiet och lönegarantin SOU 1999:1
När arbete utförs åt boet
En följd av att den anställde har rätt till lönegaranti för uppsägningslön, vare sig
han arbetar åt konkursboet eller inte, är att boet ofta fortsätter driften för att få
visst täckningsbidrag. Konkursboet kan därvid hålla i gång företaget med lönegarantimedel,
även om driften går med underskott. Detta leder till osunda konkurrensförhållanden,
där andra företag i branschen får minskade intäkter och
riskerar att bli insolventa.
Tillgången till lönegaranti för fortsatt drift i konkurs – men inte vid rekonstruktion
enligt FRekL – medför också att det är en stark frestelse att genomföra
en företagsrekonstruktion genom konkurs. Det insolventa företaget slipper då
bekymret att skaffa finansiering till lönerna från frivilliga kreditgivare. Lönegarantin
blir därmed konkursdrivande.
För att komma till rätta med båda dessa olägenheter krävs att lönegaranti i
princip inte utgår för tid under vilken arbete bedrivits åt konkursboet. I stället
bör fordran på lön för sådan tid ge upphov till en massafordran.
Om konkursboet blir tvunget att på den fria marknaden skaffa finansiering
för fortsatt drift, kommer både konkursborgenärerna och förvaltaren att noga
pröva om en fortsättning kan förväntas bli lönsam. Detta leder naturligtvis till att
driften läggs ner i fler fall än i dag. Kommer borgenärerna och förvaltaren fram
till att en fortsatt drift bör löna sig i termer av kassaflöde eller genom att värdet
på tillgångarna hålls uppe inför en utförsäljning, bör det i allmänhet gå att skaffa
finansiering, eftersom den nye kreditgivaren får en massafordran som går före
alla konkursfordringar. Erfarenheter från tiden före lönegarantilagen styrker
detta.
Kommittén föreslår därför att fordringar på uppsägningslön under tid som
den anställde utfört arbete åt konkursboet, motsvarande uppsägningslönen, skall
vara en massafordran. Som framgår av redogörelsen för utländsk rätt är detta
den vanliga lösningen utomlands. Behovet av en kort övergångstid behandlas
nedan.
Skulle konkursboet inte förmå att betala massaskulden, kan konkursboet försättas
i konkurs. Massalönefordringen åtnjuter i så fall lönegaranti.
Ett särskilt skäl till att fordran på lön för arbete utfört åt konkursboet under
uppsägningstid bör behandlas som en massafordran är läget vid rekonstruktion
enligt FRekL. Ansågs fordran på lön i konkurs vara en konkursfordran fastän
arbete utförts åt konkursboet, borde fordran på lön för arbete åt rekonstruktionsgäldenären
efter betalningsinställelsen vara en rekonstruktionsfordran som
– om den inte längre åtnjuter förmånsrätt – nedsattes genom ackordet. I båda
fallen grundar sig fordringarna på avtal före den kritiska tidpunkten, och de kan
således anses ha uppkommit före denna tidpunkt (se 5 kap. 1 § KL och 3 kap 3
och 8 §§ FRekL; jfr NJA 1989 s. 185). Den anställde måste dock rimligen ha
rätt till en betalning för arbete efter betalningsinställelsen som, trots 3 kap. 3 och