sou 1999 1 - Regeringen

232 Löneprivilegiet och lönegarantin SOU 1999:1
Tidsgränserna
Som framgått ovan är vi bundna av EG:s lönegarantidirektiv som anger vissa
minimikrav. Redan på grund härav överväger vi inga drastiska förändringar av
tidsgränsen beträffande intjänad lön.
När det gäller rätten till ersättning för uppsägningslön finns inga begränsningar
i EG:s lönegarantidirektiv. De efterfrågade besparingen skulle
kunna åstadkommas genom en betydande förkortning av den ersättningsberättigade
uppsägningstiden. Vi anser emellertid att en sådan förändring inte
är förenlig med önskemålet att stärka arbetstagarnas löneskydd vid arbetsgivarens
konkurs.
Begränsningar beträffande de ersättningsberättigade fordringsslagen
En möjlig väg att minska statens kostnader för lönegarantin skulle kunna
vara att begränsa de ersättningsberättigade fordringsslagen på så sätt att
löneförmåner såsom fri bil, fri lunch m.m. samt olika former av provision,
tantiem och gratifikationer skulle undantas från lönegarantin. En sådan begränsning
skulle emellertid knappast få någon större effekt. Av den undersökning
som redovisades i 1993 års lönegarantiutrednings betänkande
framgår att 23,6 % av utbetald lönegaranti avsåg innestående lön, 24 %
innestående semester, 46,2 % uppsägningslön och 4,6 % semester uppsägningstid.
Inget annat fordringsslag översteg en halv procent av de totala
utbetalningarna. Att begränsa de fordringsslag som kan ersättas genom lönegarantin
är vidare inte helt okomplicerat. Det skulle kräva att lönebegreppet
i lönegarantilagen eller förmånsrättslagen gavs en annan innebörd än i
övrig lagstiftning. På grund härav, och eftersom ett ändrat lönebegrepp inte
heller skulle leda till en bättre fungerande förmånsrättsordning, föreslår vi
inga förändringar beträffande de förmånsberättigade fordringarna.
Förbättrad utdelning till staten
En besparing kan också åstadkommas genom en förbättrad utdelning till
staten. Statens utdelning är idag omkring 10 % på såväl skattefordringar
som regressfordringar till följd av lönegarantiutbetalningar (se kapitel 4). I
Insolvensutredningens undersökning som avsåg konkurser avslutade 1990
var utdelningen högre − drygt 20 % − men även då ungefär lika stor på de
båda fordringsslagen. Att statens utdelning är ungefär densamma på skatteoch
regressfordringar trots att skatter har en bättre förmånsrätt än lönefordringar
förklaras med att den totala tillgångsmassan är större i företag med
anställda än företag utan anställda samt att den totala utdelningen blir desto
bättre ju större företaget är. Staten har skattefordringar i så gott som alla