sou 1999 1 - Regeringen

236 Löneprivilegiet och lönegarantin SOU 1999:1
så omfattande skydd försvårar rekonstruktion, genom att inledandet härav kan
skjutas upp och genom att det blir svårare att hitta en finansiär som vill betala så
stora löneskulder fastän han kan undgå alla löneskulder genom att i stället köpa
inkråmet vid konkurs. Utrymmet för lönegarantimissbruk ökar. Det bör också
beaktas att lönegarantins resurser är begränsade och att en förmånsrätt måste
vara starkt motiverad.
Från begränsningen till en belöpandetid på tre månader bör dock vissa undantag
göras.
I de fall lönen skall bestämmas efter en särskild beräkning av omfattningen
på utfört arbete eller arbetsgivarens försäljning eller dylikt, kan det gå lång tid
mellan intjänandet och förfallodagen. Med en spärr vid tre månaders belöpandetid
skulle sådana lönefordringar nästan alltid sakna löneskydd, fastän den anställde
kan basera sin ekonomi på sådana utbetalningar. Här bör förmånsrätten
och lönegarantin därför täcka lön som förfallit inom tre månader före konkursansökan.
Från fackföreningshåll har gjorts gällande att det ibland är svårt att nå arbetsgivaren
med delgivning av betalningsanmaning enligt 2 kap. 9 § konkurslagen,
vilket leder till att en framgångsrik konkursansökan ibland inte kan
inges förrän betydligt mer än tre månader förflutit sedan lönen började tjänas in.
Att av denna anledning generellt garantera fler månadslöner än vad som ovan
angivits vore olämpligt från rekonstruktions- och missbrukssynpunkt. I stället
bör i lagen införas en ventil som ger en anställd rätt till förmånsrätt och lönegaranti
för lön som ligger mer än tre månader tillbaka i tiden, om han kan visa att
han trots rimliga åtgärder inte har nått arbetsgivaren med en betalningsanmaning
enligt konkurslagen och inte heller på annat sätt kunnat få arbetsgivaren försatt i
konkurs. Förlängningen av belöpandetiden bör stå i relation till hindret men kan
vara hur lång som helst.
Eftersom tremånadersgränsen bestäms med utgångspunkt i den dag konkursansökan
kom in till tingsrätten, spelar en svårighet att nå arbetsgivaren med
delgivning av konkursansökan roll endast vid tillämpning av det tidsomfång som
löneskyddet omfattar totalt och vid tillämpning av takbeloppet. I dessa avseenden
bör någon specialregel vid delgivningssvårigheter emellertid inte medges.
I 12 § FRL finns en specialregel för situationen att en lönefordran varit föremål
för tvist och därför blivit obetald under lång tid. Denna regel bör i princip
behållas men med förkortning av en frist. Således måste konkursansökan ha följt
inom två månader från det att tvisten slutligen avgjorts. Därmed åstadkommes
likabehandling med från början ostridiga fordringar, för vilka löneskydd i konkurs
upphör ca två månader efter förfallodagen.
Om konkurs föregåtts av ett försök till rekonstruktion enligt FRekL, skall
som i dag fordringar för tiden före ansökan om företagsrekonstruktion − när det
är förmånligare för arbetstagaren − ha förmånsrätt i stället för fordringar som