sou 1999 1 - Regeringen

178 Förmånsrätten för skatter och avgifter SOU 1999:1
rättsordningen. Avskaffande av skatteprivilegiet skulle enligt utredningens uppfattning
bli ett viktigt led i strävandena att främja rekonstruktion utan konkurs
och förbättra de oprioriterade borgenärernas utsikter att få betalt.
Insolvensutredningen behandlade också frågan om det bland de medelsslag
som är upptagna i lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar
m.m. finns sådana beträffande vilka det är särskilt motiverat att staten behåller
sin förmånsrätt. Uppspaltning efter olika slag av skattefordringar skulle kunna
vara en möjlighet. En avgränsning skulle härvid kunna vara att behålla förmånsrätten
för exempelvis skattebelopp som arbetsgivare innehållit vid utbetalning av
anställdas löner samt för mervärdeskatt. Denna avgränsning skulle motiveras
med att det rör sig om ett slags "redovisningsmedel". Utredningen påpekade att
de skatteslag som kan betraktas som "redovisningsmedel" utgör ca 31 % av
aktuella fordringar 2 och att man kan räkna med att gäldenären på grund av ställföreträdaransvaret
i större utsträckning än beträffande övriga skatteslag är benägen
att betala sådana skatter strax före konkursen. Med hänsyn till att en så
liten del av skattefordringarna utgörs av detta skatteslag saknas det – enligt Insolvensutredningens
uppfattning – redan av statsfinansiella skäl anledning att
behålla förmånsrätten i denna del.
Slutligen diskuterade Insolvensutredningen också en tidsmässig avgränsning
på det viset att endast fordringar belöpande på en viss tid före konkursutbrottet,
t.ex. sex månader, skulle vara prioriterade. En sådan lösning skulle kunna göra
det möjligt för staten att under några månader undersöka gäldenärens ekonomiska
ställning och vidta lämpliga indrivningsåtgärder. Varje avgränsning av denna
natur blir emellertid godtycklig. Det är svårt att se att ett vidmakthållande av
förmånsrätten i sådan begränsad utsträckning skulle vara förenat med fördelar
av den styrka att de uppväger nackdelarna. Rent ekonomiskt skulle en sålunda
begränsad förmånsrätt bli rätt betydelselös för det allmänna. Utredningen ansåg
därför att man inte bör välja en mellanlösning av sådant slag utan avskaffa förmånsrätten
helt.
Eftersom ställningstagandet till borgenärernas inbördes företräde bör göras i
FRL och en grundläggande funktion hos återvinningsreglerna kan sägas vara att
hindra att FRL kringgås, ansåg Insolvensutredningen att ett avskaffande av förmånsrätten
för skatter och avgifter bör leda till att inte heller undantaget från
återvinning såvitt avser betalning av sådana fordringar behålls utan mycket starka
skäl härför.
Antagandet att en skattskyldig knappast kunde tänkas vilja gynna det allmänna
framför andra borgenärer så att återvinning blev aktuell ansåg Insolvensutredningen
kunna ifrågasättas. Utredningen beaktade här att gäldenären kan ha
2 Enligt uppgifter från Riksskatteverket utgör dessa skatteslag emellertid ca 70 %
av konkursföretagens skatteskulder, se avsnitt 5.4.