sou 1999 1 - Regeringen

SOU 1999:1 Löneprivilegiet och lönegarantin 237
har förfallit till betalning under motsvarande tid före konkursansökningen. Angående
regelns tillämpning se prop. 1995/96:5 s. 228 f.
I dag har semesterlön och semesterersättning som står inne för det löpande
och närmast föregående semesteråret förmånsrätt och lönegaranti. EU-reglerna
kräver inte mer. Vi finner inte skäl att ändra på dessa regler; jämför med vad
som ovan anförts om tidsgränsen för lön med särskild beräkningsgrund. Under
kommitténs arbete har anförts att fem års innestående semester borde vara skyddad
vid konkurs, eftersom staten genom semesterlagen visat att semester kan
sparas. Genom andra lagar, som avtalslagen och skuldebrevslagen, ställer staten
sig bakom krediter i allmänhet. Det utgör emellertid inte tillräcklig grund för att
alla fordringar skall ha förmånsrätt, något som för övrigt vore meningslöst. Frågan
gäller i stället om fordran på gammal semester har den angelägenhetsgraden
att den skall åtnjuta förmånsrätt och lönegaranti, även om t.ex. en hantverkare
och en skadelidande därmed inte får ut en enda krona i konkursen. Kommittén
anser svaret vara Nej.
Vad ovan förklarats vara i behov av ett löneskydd måste tillgodoses genom en
lönegaranti, eftersom medianutdelningen på lönefordringar i konkurs med nuvarande
förmånsrätt är 0 kr. Det bör framhållas att även om förmånsrätten förbättrades
skulle utdelningen i många fall vara otillräcklig, jfr avsnitt 6.5.14 angående
förslag om produktiv lön och kapitel 4 angående utdelning till fordringar med
bättre förmånsrätt än lönefordringar, såsom skatter och företagshypotek.
Förmånsrättens funktion är dels att eventuellt ge de anställda ett kompletterande
skydd utöver lönegarantin för intjänad lön, dels att finansiera lönegarantin
till minskning av arbetsgivaravgifterna.
Med hänvisning till likabehandlingsprincipen finner kommittén att det inte
finns skäl att medge förmånsrätt för lönefordringar som intjänats före konkursansökan
i vidare mån än som framgår ovan. Vi återkommer till frågan, huruvida
förmånsrätten bör ha samma begränsningar i absoluta belopp och totalt
antal månader som lönegarantin. På dessa punkter skulle förmånsrätt kunna ge
ett bättre skydd än lönegarantin.
Därmed återstår att här pröva om förmånsrätt behövs för att finansiera lönegarantin.
Staten inträder nämligen i arbetstagarnas rätt mot arbetsgivaren när
lönegaranti utgivits (28 § LGL).
Av avsnitt 6.4 framgår att utdelningen i konkurs för närvarande spelar en
underordnad roll för lönegarantins finansiering. År 1995/96, när utbetalningarna
var 1 199 mkr, uppgick avgifterna till 1 504 mkr och utdelningen till 254 mkr.
Beaktar man även ”lönegarantifondens” trendmässiga överskott, talar detta för
att löneförmånsrätten kunde avskaffas till båtnad för övriga borgenärer. Härigenom
skulle också åstadkommas att förmånsrättsordningen blev praktiskt taget
rensad. Emellertid kommer utdelningen på lönegarantiregressen att öka väsentligt,
om – som kommittén föreslår – företagsinteckningsunderlaget halveras och
skatteförmånsrätten avskaffas. Med dessa regler skulle utdelningen år 1995/96