sou 1999 1 - Regeringen

258 Företagshypoteket SOU 1999:1
genom att kunderna betalar sina skulder. De influtna kontanterna används
sedan i viss utsträckning till att betala de anställdas löner och till skatter.
När rörelsen försätts i konkurs betalas emellertid de anställdas löner normalt
via lönegarantin, och statens regressrätt för utlägget har sämre rätt i
varulager etc. än företagshypotekshavarna. Samtidigt upphör den minskning
av företagshypoteksunderlaget som före konkursen sker genom kundernas
betalning, eftersom de kundfordringar som var obetalda vid konkursutbrottet
men därefter flyter in tillgodoräknas företagshypotekshavarna med förmånsrätt.
I praxis lät konkursförvaltarna länge företagsinteckningshavarna få tillgodogöra
sig hela försäljningssumman på det förädlade varulagret utan att
någon avräkning gjordes annat än för särskilda vård- och försäljningskostnader
enligt numera 14 kap. 18 § KL, t.ex. för anställning av extra personal
eller hyra av speciell utförsäljningslokal. Kostnader som var hänförliga till
själva förädlingen av varorna behövde företagsinteckningshavarna således
inte vidkännas något avdrag för. Företagsinteckningen blev alltså ofta mer
värd under konkursens gång.
Genom NJA 1982 s. 900 (Minitube-målet, där staten klandrat ett utdelningsförslag
som upprättats enligt sedvanlig praxis) har HD emellertid slagit
fast att underlaget för företagsinteckningshavarnas förmånsrätt i enlighet
med allmänna konkursrättsliga principer (den s.k. frysningsprincipen) är de
varor etc. som finns vid konkursbeslutet (jfr NJA 1973 s. 635).
Säljs dessa varor obearbetade i konkursen, t.ex. därför att varorna redan
vid konkursbeslutet var färdiga, åtnjuter företagsinteckningshavarna som
tidigare förmånsrätt i hela försäljningssumman.
Om råvaror eller halvfabrikat förädlas till färdiga varor under konkursen,
skall man göra en uppskattning av vad råvarorna och halvfabrikaten var
värda vid konkursbeslutet. En möjlighet vore att därvid tillgodoräkna företagsinteckningshavarna
det belopp som kunde antas ha uppnåtts vid en försäljning
av råvarorna och halvfabrikaten strax efter konkursbeslutet
(slaktvärdet). En sådan metod skulle emellertid bli mycket förmånlig för
konkursboets allmänna del, eftersom varor under bearbetning vanligen undergår
en kraftig värdestegring när den sista handen läggs på varan så att
den blir leveransklar. HD ansåg därför att företagsinteckningshavarna bör
få tillgodoräkna sig ett värde som motsvarar de kostnader som lagts ner på
varan före konkursen multiplicerat med försäljningssumman, dividerat med
summan av de kostnader som lagts ner före och efter konkursen
(kostnadsproportioneringsmetoden). Härigenom fingeras alltså att värdetillväxten
sker jämnt i takt med produktionskostnaderna. Enligt HD synes en
rättvisande proportionering principiellt förutsätta att vid bestämmandet av
nedlagda kostnader före och efter konkursutbrottet hänsyn tas till samtliga
kostnader som enligt företagsekonomiska grunder är att hänföra till den