sou 1999 1 - Regeringen

280 Företagshypoteket SOU 1999:1
motsats till vissa typer av fastighetspant, under senare år generellt visat sig
vara en allt bättre säkerhet.
I prop. 1983/84:128, där företagsinteckningen omvandlades till ett företagshypotek
och marginella förbättringar gjordes av säkerhetens värde, uttalade
departementschefen (s. 29 f):
Inom kreditsystemet har under senare år säkerheter i form av företagsinteckningar
fått en alltmera framträdande plats. Det totala beloppet
företagsintecknade fordringar utgjorde år 1970 cirka 15 miljarder
kr men översteg tio år senare 80 miljarder kr. Särskilt mindre företag
har ofta svårigheter att ställa någon annan kreditsäkerhet än företagsinteckningar.
Enligt min uppfattning är det därför en angelägen
uppgift att stärka den säkerhetsrätt som företagsinteckningarna utgör
och att helt allmänt modernisera regelsystemet. En sådan modernisering
kan ses som ett inslag i den satsning på de små och medelstora
förtagen som måste ingå i ett långsiktigt program för att stärka svenskt
näringsliv.
Att företagsinteckning tas ut till betydande belopp hos små (dock ej de
minsta) och medelstora företag framgår även av våra undersökningar (se
7.4.2). Härav kan man emellertid inte utan vidare dra slutsatsen att företagshypoteket
i samma utsträckning har varit en nödvändig förutsättning för
krediten. Det skulle förvåna, om företagets huvudsakliga och långsiktiga
kreditgivare inte begärde och fick företagshypotek; stämpelavgiften är endast
en engångssumma på 1 % av inteckningsbeloppet och företagshypoteket
begränsar inte gäldenärens möjligheter att förfoga över sin egendom.
Fastän företagshypoteksunderlag vid kreditgivningen i allmänhet anses ha
ett belåningsvärde på högst 50 %, 3 kan hypoteket − som svarar mot lånesumman
och som kan vara på ett mycket större belopp än vad underlaget
uppgick till vid kreditgivningen − ge god utdelning i en insolvenssituation.
En viss skepsis vad gäller företagshypotekets betydelse för kreditgivningen
redovisades av Lönegarantiutredningen, som i SOU 1988:27 föreslog att
s.k. produktiv lön skulle få bättre förmånsrätt än företagshypoteket. Syftet
med förslaget var att få bankerna att intensifiera övervakningen av kredittagarna
och att få ett större intresse av ackord (s. 152 ff, se ovan avsnitt
6.3.1). Experter från kreditväsendet och näringslivet reserverade sig emellertid
mot denna försvagning av företagshypotekets kreditvärde och mot en
återgång till förhållandena före 1975.
Utredningen överlämnades utan remissbehandling till Insolvensutredningen,
som i betänkandet SOU 1992:113 föreslog samma reform. Insolven-
3 Jfr strax nedan angående NOU 1993:16, där belåningsgraden anges till 25 %.