sou 1999 1 - Regeringen

SOU 1999:1 Särskilda yttranden 373
Vi delar uppfattningen att rekonstruktioner utom konkurs bör underlättas.
Vi konstaterar att de borgenärer som för närvarande är oprioriterade skulle
få en mycket liten utdelning med kommitténs förslag. Dessutom innebär
förslaget stora hanteringskostnader i konkursen. Vi är vidare tveksamma till
slutsatsen att rekonstruktioner utom konkurs kommer att öka med förslaget
mot bakgrund av hur företagsrekonstruktionslagen är utformad. Förfarandet
är otympligt och dyrbart. Av dessa skäl kommer det aldrig att få någon omfattning
för små och medelstora företag. Vidare ligger bestämmanderätten
under rekonstruktionen i det stora hela kvar på den företagsledning som
varit delaktig i det faktum att en företagsrekonstruktion behövde inledas.
Detta begränsar i praktiken möjligheterna till lyckade rekonstruktioner även
beträffande övriga företag.
Vi kan inte i något avseende instämma i synpunkten att löneborgenärerna
skulle vara det stora hindret för lyckade rekonstruktioner. Tvärtom torde det
vara så att en rekonstruktion inte kan lyckas om inte arbetstagarna deltar i
den med kraft och engagemang. I samma stund som skyddet för lönen försämras,
i samma stund minskar särskilt nyckelpersonernas engagemang och
tilltro till företaget. En förutsättning för en rekonstruktion är därför att det i
bakgrunden finns ett betryggande löneskydd.
I linje med synen på löneborgenärerna som ett hinder har kommitténs
överväganden en alltför stark betoning på lönegarantins konkurrenssnedvridande
funktioner. I det praktiska rättslivet är det inte så att lönegarantin
i märkbar omfattning påverkar konkurrensen. Först om det som i massmedia
kallats handel med lönegaranti kommer i tillämpning blir konkurrenssnedvridningen
ett problem. Handel med lönegaranti ska enligt konkursförvaltarkollegierna
inte få förekomma. Staten har också en särskild myndighet,
TSM, med uppgift bl a att bevaka att så inte sker. Det finns alltså inte
skäl att på det sätt kommittén gjort markera konkurrenssnedvridningen;
särskilt inte med beaktande av den stora sociala roll lönegarantin spelar.
Reglerna bör vidare vara stabila över tiden. Vi motsätter oss därför att
kopplingen mellan förmånsrätten och lönegarantin upphör i vissa delar.
Utan den kopplingen skulle lätt garantin få en rent socialrättslig karaktär
och vi ser framför oss risken för en urholkning av principen om en garanti
för lönen.
När det gäller förslaget att utöka lönegarantin till företagsrekonstruktion
torde det förhålla sig så att en del av lönegarantin därmed skulle utgöra
ett direkt stöd till företaget; nämligen den andel av lönefordringarna för vilken
gäller att statens regressrätt kan ackorderas bort. I övriga delar utgör
lönegarantin ett rådrumsstöd för företaget. Principiellt är det givetvis felaktigt
att en socialt betingad ersättning blir ett företagsstöd. Kort sagt; det är
inte acceptabelt att ett företagsstöd inkräktar på det lilla utrymme som står
till buds för enskilda arbetstagare. Till detta kommer att den enskilde ar-