sou 1999 1 - Regeringen

104 Utländsk rätt och internationella normer SOU 1999:1
rande lydelse genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1997. Lagändringen
innebär att inkomstskatt som påförs konkursboet inte längre är en
massafordran utan en oprioriterad fordran. Krav på källskatter som innehållits
för personal som anställts av boet är emellertid fortfarande massafordran. Skälet
till lagändringen var bl.a. Skattelovrådets uttalande i Betaenkning nr 1101/1987
om de skattemässiga reglerna vid konkurs och ackord. Här påpekades bl.a. att
skattekrav, som uppstår genom konkursboets behandling, visserligen är skulder
som uppkommer under boets behandling. Skatteskulderna skiljer sig emellertid
från andra massakrav genom att boet inte kan påverka dess uppkomst. De uppstår
som en nödvändig konsekvens av själva konkursbehandlingen. Det är ju
hela konkursens syfte att sälja och fördela gäldenärens tillgångar bland borgenärerna.
Konkursboets försäljning av tillgångar kan ibland medföra betydande
skattefordringar i relation till det värde försäljningen inbringar för fördelning
bland borgenärerna. Ofta är tillgångarna pantsatta så att hela vinsten tillfaller
panthavaren. Härtill kommer att det ofta är tillfälligheter som avgör om skattefordringen
uppkommer före eller efter konkursbeslutet. Den skattepliktiga inkomsten
kan härröra från en värdestegring under lång tid. Värdestegringen blir
emellertid inte skattepliktig förrän vid en försäljning. Tillgångarna kan också ha
varit föremål för skattemässiga avskrivningar före konkursen, som väsentligt
överstiger den faktiska värdeminskningen.
Först bland de prioriterade fordringarna kommer kostnader från vissa typer
av rekonstruktionsförsök före konkursen. Hit hör dels rimliga omkostnader för
rekonstruktionsförsöken såsom arvoden åt vissa personer, dels skulder som gäldenären
under vissa förutsättningar ådragit sig under rekonstruktionsförsöket.
Löneprivilegiet omfattar lön, semesterersättning m.m. och uppsägningslön.
Lönefordringarna får inte ha förfallit till betalning tidigare än sex månader före
fristdagen. Hur lång uppsägningstid som kan omfattas av förmånsrätt framgår
inte av lagtexten utan följer av avtalad eller lagstadgad uppsägningstid. Om den
avtalade uppsägningstiden är orimligt lång kan konkursboet emellertid enligt 61
§ DKL säga upp anställningsavtalet med sedvanlig uppsägningstid. Gäldenärens
närstående kan nekas förmånsrätt enligt 96 § DKL om förmånsrätten med hänsyn
till lön, arbetsvillkor och eventuella ekonomiska intressen i verksamhetens
drift inte anses rimlig.
Utgångspunkten för behandlingen av lönefordringarna är att arbetsgivarens
konkursbo har rätt att inträda i anställningsavtalet enligt den allmänna inträdesregeln
i 55 § DKL. Arbetstagaren kan häva avtalet bara om de genom konkursen
förändrade förhållandena ger särskild anledning att häva. Enligt 63 § 1 st
DKL åligger det konkursboet att så fort som möjligt besluta om det skall inträda
i anställningsavtalet. Om boet inom två veckor från konkursbeslutet förklarar att
det inte vill inträda hänförs lönefordringarna under "betänketiden" till tiden före
konkursbeslutet och blir således enligt huvudregeln också prioriterade konkursfordringar.
Lönekrav för tid under vilken arbetstagaren faktiskt utfört arbete är