sou 1999 1 - Regeringen

SOU 1999:1 Företagshypoteket 281
stredningen uttalade att det är svårt att bortse från att en inskränkning av
företagshypotekets värde kan i åtminstone någon utsträckning påverka företagens
möjligheter att få och vidmakthålla kredit. Eventuella negativa
effekter blir emellertid beroende av inskränkningens storlek. Hålls den på en
nivå som inte mera avsevärt ändrar säkerhetens värde, vore det enligt Insolvensutredningen
svårt att se att följderna för kreditgivningen skulle bli
långtgående (s. 325 f; se avsnitt 6.3.2). Åter reserverade sig kreditväsendets
expert (betänkandet s. 461 f). Enligt reservationen vore det en illusion att
tro att en försvagning av företagshypotekets kreditvärde skulle förmå bankerna
att övervaka kredittagarna effektivare eller att bli mer intresserade av
rekonstruktioner utom konkurs än som redan var fallet. Däremot skulle förutsättningarna
för startande, bibehållande och utveckling av näringsverksamhet
försämras för små och medelstora företag. Genom minskad tillgång
till kredit från bankerna skulle företagen tvingas att förmå leverantörerna att
medge större krediter och längre kredittider, varigenom även leverantörernas
situation försämrades.
Departementschefen uttalade i prop. 1995/96:5 (s. 124 ff) att förslaget
om bättre förmånsrätt för s.k. produktiv lön kunde få negativa effekter för
kreditutbudet till små och medelstora, inte minst tjänsteproducerande företag
där antalet anställda är stort. Förslaget antogs också kunna medföra att
företag tvingas ställa kompletterande säkerhet för att hindra att lån sägs
upp. På kort sikt kunde detta medföra oro på kreditmarknaden. Enligt departementschefen
var det diskutabelt att försämra dagens ordning, som var
gynnsam för företagsamheten i landet över huvud taget, för att förbättra
förutsättningarna för rekonstruktion av de jämförelsevis få företag som blir
aktuella för ett sådant förfarande. Slutsatsen blev att den av Lönegarantiutredningen
och Insolvensutredningen förordade partiella återgången till läget
före 1976 för närvarande inte borde genomföras.
Kommittén erinrar här om att företagshypotek är ovanligt hos nystartade
företag och hos tjänsteföretag (se 7.4.2).
Vid värderingen av företagshypotekets betydelse för kreditgivningen har
läget i våra nordiska grannländer intresse, eftersom rättsreglerna och de
ekonomiska förhållandena i övrigt företer betydande likheter. I den mån
företagshypoteket saknar motsvarighet får vi en möjlighet att bedöma effekterna
därav.
I Norge kan en kreditgivare få flytande panträtt i varulager, utestående
kundfordringar och driftslösöre genom registrering, vilket sammantaget
motsvarar vårt företagshypotek. Denna utsträckning av realsäkerheterna var
omdebatterad vid införandet av den nya panteloven 1980, och ett förslag om
avskaffande av den registrerade varulagerpanten och den s.k. factoringpanten
har framlagts av en majoritet i NOU 1993:16 Etterkontroll av konkurslovgivningen
m.v. Utredningen angav att kredit beviljades endast till 25 %