sou 1999 1 - Regeringen

378 Särskilda yttranden SOU 1999:1
Särskilt yttrande av experten Elisabet Fura-Sandström
och sakkunnige Stefan Lindskog
Med de utredningsförutsättningar som har förelegat anser vi att den förmånsrättsordning
som kommittén föreslår är genomtänkt och välavvägd.
Detta hindrar inte att vi anser oss böra framföra en principiell synpunkt.
Som kommittén har fastslagit bör den grundläggande fördelningsprincipen
mellan borgenärerna vara pari passu, dvs att lika utdelning skall utgå
på alla fordringar. Från denna likställighetsprincip bör göras undantag endast
om övertygande skäl föreligger för detta.
Enligt det framlagda förslaget kommer i viss utsträckning lönefordring att
vara förenad med förmånsrätt. Så ock fordring avseende regress för utbetalning
under lönegarantin.
Att en anställd kan ha behov av skydd för sina lönefordringar är oomtvistligt.
Det säger emellertid inget om vem som skall bära kostnaden för
skyddet.
De ifrågavarande förmånsrätterna innebär att kostnaden för det sociala
skyddet i hög grad belastar konkursboet och därmed övriga borgenärer.
Detta är efter vår uppfattning inte motiverat. Konkursborgenärerna lider
skada redan till följd av konkursen. Det sociala skyddet måste vara en samhällelig
uppgift att tillgodose. Så kan ske genom en försäkringslösning (jfr
motion L 313 av Rolf Dahlberg m.fl. behandlad i lagutskottets betänkande
1996/97:LU19). Det kan också ske inom ramen för det nuvarande lönegarantisystemet
genom att förmånsrätten för lönegarantiregressen avskaffas.
Vår inställning kan således sammanfattas sålunda att vi anser att kostnaden
för det sociala skydd som en löntagare kan anses böra ha med avseende
på sina lönefordringar i konkursen inte skall bäras av konkursborgenärerna.
I stället skall kostnaden bäras av skattebetalarna genom staten eller finansieras
genom en försäkringslösning. Därav följer att varken lönefordringar
eller lönegarantiregresskrav skall vara förenade med förmånsrätt.