sou 1999 1 - Regeringen

342 Författningskommentar SOU 1999:1
I NJA 1982 s. 900 uttalade Högsta domstolen att företagshypoteket gällde
endast i den egendom som hypoteksgäldenären hade vid konkursbeslutet
eller som kunde återvinnas till konkursboet, se avsnitt 7.1.5. Genom att
företagsinteckningen ger en allmän förmånsrätt, kommer den att gälla i alla
konkurstillgångar, även sådana som tillfaller konkursgäldenären under konkursen
på annat sätt än genom återvinning. Någon fråga om fördelning av
förädlingsvärde mellan företagsinteckningshavare och övriga borgenärer,
när konkursboet fortsätter gäldenärens verksamhet, blir inte aktuell.
Reglerna om tillägg motsvarar de nuvarande bestämmelserna i 2 kap. 5 §
FHL.
Fastighetsrättens bestämmelser om ägarhypotek bärs väsentligen upp av
ett behov att kunna fastställa ett lägsta bud och ett skyddsbelopp vid en
exekutiv fastighetsförsäljning. Eftersom något motsvarande behov inte föreligger
beträffande företagsinteckning finns inget ägarhypotek i FHL. Vi ser
inte heller något skäl att införa regler om ägarhypotek i den nya lagen om
företagsinteckning. Det betyder att den som har förmånsrätt för företagsinteckningsbrev
med sämre förmånsrättsläge rycker upp och får förmånsrätt i
det lediga utrymme som skapas genom amortering till en borgenär med företagsinteckningsbrev
med bättre prioritet. I dag kan uppryckningen återvinnas
enligt 4 kap. 12 § konkurslagen, om utrymmet skapats genom betalning
inom tre månader före fristdagen (jfr NJA 1973 s. 635 och 1987 s.
320). Detta sammanhänger med att företagshypoteket ej hade givit förmånsrätt
i de medel med vilka den bättre prioriterade borgenären fått betalt. Enligt
kommitténs förslag kommer företagsinteckningen att ge förmånsrätt
även i likvida medel, men bara i hälften av medlen. Betalningen kan därför
vara till nackdel för övriga borgenärer. Skulle betalningen till den inteckningshavare
som hade första prioritet inte kunna återvinnas, t.ex. därför att
den anses ordinär enligt 4 kap. 10 § konkurslagen, har betalningen givit
inteckningshavaren med andra prioritet en bättre ställning jämfört med att
den bäst prioriterade borgenären haft kvar fordringen men i konkursen bara
åtnjutit förmånsrätt i hälften av betalningsmedlen. Effekten av denna uppryckning
bör kunna återvinnas enligt 4 kap. 12 § konkurslagen. Skulle halva
betalningen kunna återvinnas enligt 4 kap. 10 § konkurslagen från inteckningshavaren
med bästa prioritet, medan den andra halvan inte återvinns
eftersom den inte varit till nackdel för övriga borgenärer såvitt gäller betalningsmottagaren,
borde varken inteckningshavaren med bästa prioritet eller
inteckningshavaren med andra prioritet få förmånsrätt i det belopp som
återvinns. Resultatet bör ju här bli detsamma som om betalningen aldrig
skett. Men därmed finns inte heller någon uppryckning av andrahandsinteckningshavaren
att återvinna.
Kommittén har övervägt om den förbättrade rätt som följer av en uppryckning
står i överensstämmelse med allmänna panträttsliga principer,