sou 1999 1 - Regeringen

SOU 1999:1 Förmånsrätten för skatter och avgifter 165
staten betala den källskatt som enligt tabell (eller särskilt jämkningsbeslut)
belöper på lönen, utan att staten i någon form gjort sin rätt gällande.
I ett läge då arbetstagarens konkursfordran t.ex. är 100 men tillgängligt
belopp för utdelning till löner är endast 50, kunde det tyckas märkligt om en
skattefordran, som har sämre förmånsrätt än en lönefordran, skulle inskränka
arbetstagarens utdelning i konkursen. Arbetstagaren själv är emellertid
ansvarig för källskatten på sin lön, om inte arbetsgivaren innehållit källskatt.
Skulle arbetstagaren i exemplet ha fått utdelning med hela det tillgängliga
beloppet 50, skulle arbetstagaren ha tvingats inbetala den källskatt
som belöper på 50. Av detta skäl var det lika bra att konkursboet i samband
med utdelningen drog av den källskatt som belöpte på utdelningen, vare sig
arbetstagaren bevakat brutto- eller nettolön. Om arbetstagarens inkomster
under året blir lägre än vad den aktuella månadslönen indikerar, har arbetstagaren
rätt till skatteåterbäring. Härav framgår att källskattedelen, även
efter avdraget, har karaktär av lön.
Av det anförda framgår att det avgörande knappast var att källskattefordringen
hade uppkommit genom utdelningen på lönefordringen efter konkursbeslutet
och därför var en massafordran. Man skulle lika gärna eller
hellre kunna säga att källskattefordringen var en integrerad del av lönefordringen,
som var en konkursfordran, samt att den som utbetalade lönen hade
en på uppbördslagstiftningen grundad plikt att betala källskattedelen till
staten i stället för arbetstagaren, utan att staten behövde bevaka sin rätt i
konkursen.
Vad nu anförts aktualiseras inte vid tillämpning av 1970 års förmånsrättslag,
eftersom statens skattefordringar enligt denna har bättre förmånsrätt
än lönefordringar. Vare sig skattefordringen är en villkorlig konkursfordran
eller en massafordran, skall källskatt på lön betalas till staten i den
mån lön utbetalades.
5.1.3 Särskilt angående arbetsgivaravgift i konkurs
Tidigare debiterades preliminära arbetsgivaravgifter; dessa skulle således betalas
oberoende av vilka lönefordringar som faktiskt uppkom under perioden. Avgiften
justerades i efterhand genom debitering av slutlig arbetsgivaravgift. Den
debiterade, preliminära arbetsgivaravgiften utgjorde enligt NJA 1983 s. 350 en
förmånsberättigad konkursfordran i den mån den belöpte på tiden före konkursen;
avgiftens förfallodag var avgörande, och den avgift som låg på båda sidor
om konkursdagen proportionerades. Den debiterade, preliminära arbetsgivaravgiften
som belöpte på tiden efter konkursutbrottet var en s.k. gäldenärsfordran
och kunde inte göras gällande i konkursen utan bara mot konkursgäldenären
efter konkursens avlsutning (om gäldenären då inte var likviderad).