sou 1999 1 - Regeringen

SOU 1999:1 Förmånsrätten för skatter och avgifter 171
Beredningen erinrade om att den då nya lagstiftningen om fast egendom och
om företagsinteckning medförde att den egendom som stod till buds för det allmännas
skattefordringar och för oprioriterade fordringar ytterligare minskades.
Å andra sidan medförde detta, att den sammanlagda betydelsen av att avskaffa
skatteprivilegiet också minskade från de oprioriterade borgenärernas synpunkt.
Detta kunde dock inte rimligen åberopas mot skatteprivilegiets avskaffande. I
det enskilda fallet var det ju alltid av intresse, att likställighetsprincipen upprätthölls.
Förlusterna på insolventa gäldenärer drabbade ojämnt och kunde ibland
bli mycket kännbara. Staten hade den största tänkbara riskutjämning, medan
denna var ytterst ofullständig på de enskilda borgenärernas sida, i många fall
obefintlig. Invändningar om att förmånsrättens avskaffande skulle medföra att
skatter övervältrades från en kategori medborgare till en annan, nämligen från
företagare med B-skatt till arbetstagare med källskatt, var enligt beredningens
mening inte bärande. Vare sig förmånsrätt förekom eller ej, övervältrade en insolvent
gäldenär sin skattebörda på andra. Frågan gällde endast vem som fick
bära förlusten. Så länge förmånsrätten bestod skedde övervältringen i första
hand på dem som råkade vara oprioriterade i konkursen. Faran för att förmånsrättens
avskaffande skulle leda till hårdare indrivning hade inte heller någon
större bärkraft. Det kunde visserligen tänkas, att indrivningsorganen ibland vågade
ge anstånd i förlitan på förmånsrätten. Man måste emellertid betvivla, att
sådana överväganden verkligen gjordes på allvar i någon större utsträckning
eller att det kunde bedömas i vad mån förmånsrätten förslog för att skatterna
skulle bli betalda. Det var under alla omständigheter att föredra, att indrivningsorganens
överväganden byggde på en bedömning av gäldenärens förmåga att på
längre sikt reda upp sin ekonomiska situation.
Från gäldenärens synpunkt förtjänade en annan omständighet större beaktande,
framhölls vidare i promemorian. Innan förmånsrätt infördes för vissa indirekta
skatter kunde det allmänna i betydande utsträckning kräva säkerhet för
behörigt erläggande av blivande skatt eller meddela förfogandeförbud (se SOU
1957:50 s. 169 ff och prop. 1959:3 s. 72, jfr prop. 1959:4 s. 3 f). Om förmånsrätten
avskaffades kunde frågan om säkerhet åter bli aktuell. För den enskilde
kunde det vara svårt att prestera sådan säkerhet eller i allt fall bli förenat med
extra kostnad, t.ex. för bankgaranti. Om kontrollen ordnades ändamålsenligt,
var det dock enligt beredningens mening knappast behövligt att återinföra systemet.
Det kunde för övrigt betvivlas, att förmånsrätten kompenserade frånvaron
av krav på säkerhet. För de näringsidkare som kunde antas ha förutsättningar att
fortsätta sin rörelse skulle skatteprivilegiets avskaffande innebära en avsevärd
fördel vid ackordsförhandlingar. Fordringar med förmånsrätt berördes ju inte av
ackord.
Att gå en medelväg och starkt begränsa förmånsrätten ansåg beredningen inte
böra komma i fråga. Vad som därefter skulle återstå fick naturligtvis ännu
mindre betydelse för det allmänna än den nuvarande förmånsrätten. De ekono-