sou 1999 1 - Regeringen

186 Förmånsrätten för skatter och avgifter SOU 1999:1
påpekade dock att det inte går att bortse från att åtminstone i det korta perspektivet
det statsfinansiella nettot vid en slopad förmånsrätt blir negativt. Detta
måste beaktas i ljuset av det statsfinansiella läget vid den tidpunkt då åtgärden
genomförs. Med hänsyn till det rådande statsfinansiella läget ansåg departementschefen
att det vid den tidpunkten (1995) inte borde komma i fråga att genomföra
några förändringar i regelsystemet som får påtagligt negativa konsekvenser
för statsfinanserna.
Kommittén anser att storleken på statens utdelning tack vare förmånsrätten
för skatter och allmänna avgifter över huvud taget inte är ett godtagbart argument
för statens förmånsrätt. Det är självklart att staten får större utdelning i
konkurs om staten har förmånsrätt än om sådan saknades. Det är också givet att
statens samlade utdelning på förmånsrätten i absoluta tal uppgår till stora belopp.
Alla oprioriterade borgenärer skulle emellertid få större utdelning om de
hade förmånsrätt. För att en förmånsrätt för staten skall vara motiverad, räcker
det inte att skatteintäkterna går till det allmännas bästa. Det måste kunna anföras
särskilda skäl för att just de som råkar vara oprioriterade borgenärer i den
aktuella konkursen har ett särskilt ansvar för att statsfinanserna inte skadas av
att deras gäldenär inte betalat sina skatter och allmänna avgifter. Ett sådant särskilt
ansvar kan inte generellt antas föreligga; borgenärerna har normalt inte
någon kontroll över gäldenärens rörelse. Det kan inte heller hävdas att de som
får utdelning i konkurs − men som i själva verket gjort en förlust på grund av
konkursen − skall bidra till statsfinanserna i högre grad än andra medborgare.
Vad ändock gäller statens utdelning i konkurs för skatter och avgifter har vi
inhämtat från Riksskatteverket att staten under åren 1985− 1991 uppbar utdelning
med mellan 152 och 250 mkr per år. Därefter har utdelningen ökat och
uppgick år 1992 till 336 mkr, år 1993 till 442 mkr, år 1994 till 629 mkr, år
1995 till 654 mkr, år 1996 till 685 mkr och år 1997 till 596 mkr. Eftersom det
särskilt i större konkurser tar flera år innan konkursen avslutas och utdelning
sker är det troligt att den relativt höga utdelningen till staten fortfarande härrör
från det stora antal konkurser som inträffade under första hälften av 1990-talet.
Med nuvarande konkursutveckling är det rimligt att anta att utdelningen till staten
kommer att närma sig den nivå som gällde under 1980-talets andra hälft,
dvs. omkring 200 mkr per år. Därför utgår vi vid våra beräkningar från att utdelningen
ett normalår kommer att ligga mellan 200 och 400 mkr. (I de nämnda
siffrorna ingår inte utdelningar till följd av statens regressrätt enligt lönegarantisystemet.)
Statens skatteintäkter har ökat från 556 mdkr år 1987 till 945 mdkr år 1997.
Den utdelning staten skulle gå miste om, ifall skatteförmånsrätten slopades och
vi hypotetiskt, men felaktigt, antar att staten inte skulle kompenseras med någon
utdelning alls som oprioriterad skatteborgenär och att inte heller utdelningen på
lönegarantiregressen skulle öka, utgör således 0,06 % av skatteintäkterna beräk-