sou 1999 1 - Regeringen

SOU 1999:1 Förmånsrätten för skatter och avgifter 183
med företrädaransvar och att betalningsansvaret inte utkrävs om företaget försatts
i konkurs före den tidpunkt när skattebeloppet senast skulle ha betalats in.
Statens utdelning i konkurs bör ses i jämförelse med dels statens totala inkomster
av skatter och avgifter, samt dels den totala restföringen, dvs. det totala
belopp som inte betalas i rätt tid. Under den senaste tioårsperioden har statens
skatteintäkter ökat från 556,3 miljarder kronor år 1987 till 945 miljarder kronor
år 1997. Andelen restfört belopp har varierat mellan 1,2 % år 1987 och 2,0 %
år 1990 och 1991. År 1997 restfördes 14,8 miljarder kronor vilket utgjorde
1,6 % av de totala intäkterna. En stor del av restföringen hänför sig naturligt nog
till konkurser. År 1991 avsåg 58 % av det restförda beloppet konkurser. Därefter
har konkursandelen ökat för att år 1995− 1997 utgöra omkring 70 %. Omkring
30 % av de restförda beloppen betalas (betalningsandelen har ökat de senaste
åren och uppgick 1997 till 39 %). En stor del av betalningarna (närmare
60 % år 1997) inflyter utan att exekutiva åtgärder vidtagits, t.ex. efter en betalningspåminnelse.
Den andel som inflöt genom konkursutdelning utgjorde år
1991 4,8 %. Andelen har därefter stigit i takt med konkursutvecklingen och
utgjorde år 1997 12,7 % (14,5 % år 1995).
5.5 Kommitténs överväganden och förslag
5.5.1 Direktiven
I våra direktiv anges att vi förutsättningslöst skall pröva frågan om skatteförmånsrättens
avskaffande. Särskild vikt skall fästas vid de samhällsekonomiska
aspekterna av skatteförmånsrätten, bl.a. inverkan på kreditgivningen till företag
och den eventuella betydelsen för näringslivet i övrigt. I direktiven påpekas vidare
att de statsfinansiella konsekvenserna av ett avskaffande är en viktig faktor.
Vi åläggs därför att klargöra omfattningen av dessa med beaktande av att en del
av det som går förlorat för staten till följd av utebliven förmånsrätt kompenseras
i form av ökad utdelning dels på lönefordringar på grund av statens regressrätt,
dels på oprioriterade fordringar som staten kan ha. I direktiven erinras om att
beräkningar gjordes av Insolvensutredningen, se SOU 1992:113 s. 330, men
påpekas att beräkningarna måste bli säkrare och mer preciserade. Det skall därvid
beaktas att antalet konkurser varierar starkt över åren. Beräkningar skall
därför göras utifrån olika antaganden om antalet konkurser. I den mån det låter
sig göras skall även de finansiella effekterna för andra borgenärskategorier beräknas
och värderas.