sou 1999 1 - Regeringen

310 Företagshypoteket SOU 1999:1
jfr Hellners & Mellqvist, Skuldsaneringslagen, 1995, s. 104 ff). Uppskattningen
kan överklagas inom viss tid eller i samband med en efterföljande
konkurs, men överklagande lär sällan äga rum. Den finska lösningen borde
innebära att den överskjutande fordringen blir nedsatt med ackordsprocenten.
Huruvida också den del av fordringen, som ansågs vara täckt av säkerheten
men som senare visar sig ej kunna få betalt ur säkerheten, har blivit
nedsatt genom ackordet, framgår inte av lagen. Inte heller framgår huruvida
säkerhetsborgenären kan få utnyttja säkerheten, om den visar sig förslå, till
täckning också av den del av hans fordran som vid rekonstruktionens inledning
uppskattades falla utom säkerheten. Om svaret är nekande, blir det av
betydelse huruvida amorteringar som gjorts i första hand skall räknas av på
den överskjutande eller den säkerställda delen av fordringen.
En tolkning av den finska lagen, som ger en praktiskt enkel tillämpning,
är att den genom ackordet nedsatta delen av fordringen sammanläggs med
den uppskattat säkrade delen av fordringen, varefter borgenären får ta betalt
ur säkerheten för hela den samlade fordringen; den var ju ändå ställd för
hela fordringen. Därmed uppkommer inget problem om hur amorteringar
skall avräknas. Skulle säkerheten vid en senare realisation inte förslå till
betalning ens av den del av fordringen som ansågs säkerställd vid inledningen
av företagsrekonstruktionen, borde borgenären få göra fordringen gällande
till 100 % trots ackordet, eftersom fordringen vid värderingen ansågs
säkerställd om tillgången hade sålts vid den för ackordsnedsättningen kritiska
tidpunkten.
Den finska lösningen bidrar naturligtvis till att företagsinteckningshavarna
på ett någorlunda rättvisande sätt deltar i den finansiella lättnad som ett
ackord syftar till, men lösningen är ändå diskutabel, eftersom det ofta måste
vara mycket svårt att bedöma en säkerhets värde utan att den säljs. Särskilt
betänkligt är att uppskattningen skall göras av en domstol och att en process
härom kan hindra att rekonstruktören i det brådskande öppningsskedet koncentrerar
sig på själva rekonstruktionen. Möjligen leder dock risken av en
tvångsvärdering till att säkerhetsborgenären frivilligt går med på att till viss
del delta i saneringen.
I den norska propositionen OT prp nr 26 1998-99 föreslås en ändring i
lagen 1984 om gjeldsforhandling og konkurs § 31, innebärande att vid
tvångsackord pantskulder som ligger utanför en pants antagna värde bortfaller.
En borgenärsförsamling uppskattar värdet. Panthavaren kan sedan
begära prövning i domstol. Blir förändringen mindre än 10 %, skall kostnaden
för värderingen i domstolen bäras av panthavaren.
En likartad regel med syfte att tvinga förmånsberättigade borgenärer att
delta i en ackordsförhandling med den del av deras fordran som sannolikt är
oprioriterad har föreslagits av Stefan Lindskog (33:e Nordiska Juristmötet
1993, s. 522 f). Förslaget innebär att förmånsrättsborgenären skall kunna