sou 1999 1 - Regeringen

172 Förmånsrätten för skatter och avgifter SOU 1999:1
miska skälen att behålla en på sådant sätt beskuren förmånsrätt blev alltför
obetydliga.
Lagberedningen inhämtade yttranden över promemorian från ett flertal myndigheter
och organisationer. Flera av remissinstanserna tillstyrkte att förmånsrätten
skulle upphävas. I sitt betänkande (SOU 1969:5) Utsökningsrätt IX höll
beredningen fast vid sitt förslag om upphävande av skatteprivilegiet. Beredningen
hänvisade till de skäl härför som anförts i promemorian och anförde ytterligare
bl.a. följande (se betänkandet s. 75 ff). De nordiska kommittéer som arbetade
på en reformering av konkurslagstiftningen hade ansett, att skatteprivilegiet var
otillräckligt motiverat och borde avskaffas. Av bl.a. Riksskattenämnden hade
vid remissbehandlingen av promemorian framkastats, att förmånsrätt skulle
kunna bevaras för statens krav på källskattemedel, varuskatter o.l. medan man
lättare kunde avstå från förmånsrätt för övriga skattekrav. Beredningen kunde
inte finna en sådan åtskillnad befogad. Den omständigheten att företag och privatpersoner
bistod staten med uppbörden av källskatt och varuskatter m.m.
kunde inte åberopas till stöd för att just sådana skatter skulle få tas ut med förmånsrätt.
I andra situationer när någon försummade att betala vad som borde
tillkomma uppdragsgivare och andra fick borgenären inte enbart på den grunden
någon förmånsrätt, inte ens om gäldenären gjort sig skyldig till förskingring
genom att sammanblanda medlen med egna tillgångar. Enligt då gällande lag
gjordes av billighetsskäl undantag endast för fordringar mot förmyndare och
gode män som avses i föräldrabalken samt vissa krav som tillkom det allmänna
m.fl. och avses i 17 kap. 11 § handelsbalken. Dessa undantag skulle upphävas
enligt beredningens förslag. Ekonomiskt skulle bevarande av förmånsrätten för
nyss nämnda skattefordringar självfallet betyda ännu mindre för staten än den
förlust som med stöd av statistiska uppgifter kunde beräknas uppkomma om
förmånsrätten för skatter helt avskaffades. I ett par remissyttranden hade uttryckts
farhågor för att skattebetalningar blev föremål för återvinning, om förmånsrätten
avskaffades. Återvinningstiden var emellertid kort och frekvensen av
de fall då förutsättningarna för återvinning förelåg måste bli mycket ringa. Beredningen
nämnde att man i det nordiska arbetet avsåg att ändra återvinningsreglerna
så att alla normala betalningar gick fria från återvinning. I fråga om
skatter torde i så fall återvinning knappast komma i fråga annat än om avsevärd
eftersläpning ägt rum och betalningen därför gällt ett mera betydande, kumulerat
skattebelopp.
Remissutfallet beträffande beredningens slutliga förslag stämde ganska väl
överens med motsvarande i fråga om beredningens promemoria. Flertalet remissinstanser
tillstyrkte eller lämnade förslaget om att avskaffa skatteprivilegiet
utan erinran, medan ett mindre antal avstyrkte eller var betänksamma till det.
Chefen för Justitiedepartementet kommenterade i prop. 1970:142 (s. 97) de
siffror som presenterades av Lagberedningen med att dessa visserligen tydde på