sou 1999 1 - Regeringen

SOU 1999:1 Löneprivilegiet och lönegarantin 221
Denna osäkerhet medför, enligt rapporten, att borgenärer i stor utsträckning
saknar möjlighet att bedöma ett ekonomiskt utfall i en konkurs jämfört med en
rekonstruktion. Mot bakgrund härav föreslås att metoden avskaffas och ersätts
med en tillämpning som innebär att såväl tillgångarna som finns före konkursbeslutet
som tillgångarna som hänför sig till tiden därefter i sin helhet skall utdelas
till borgenärerna i enlighet med förmånsrättslagens regler. De kostnader som inte
hänför sig till företagsintecknad egendom, dvs. lönekostnader, skall utgöra massafordran.
Härigenom saknas, enligt rapporten, anledning att upprätthålla kostnadsproportionaliseringsprincipen.
När det gäller den tekniska lösningen föreslås att förmånsberättigade lönefordringar
initialt skall täckas av lönegarantin, vilken dock endast skall vara att
betrakta som en förskottering såvitt avser de anställda som ålagts arbetsplikt av
konkursförvaltaren. Staten skall enligt förslaget innehålla en motsvarande massafordran
i konkursboet. I konsekvens härmed bör även statens fordran avseende
belopp som har innehållits för preliminär A-skatt från fordran på lön under konkursen,
liksom sociala avgifter belöpande på sådan lön, behandlas som massagäld.
När det gäller den allmänna förmånsrätten för lön föreslås att den endast skall
omfatta vanlig lön, inte semesterersättning och annan ersättning som löneborgenär
har rätt till enligt anställningsavtal. Sådan ersättning kan enligt rapporten
inte anses omfattas av det skyddsintresse som ligger till grund för reglerna om
förmånsrätt för lön respektive lönegarantireglerna. Vidare anförs i rapporten att
förmånsrätten bör begränsas så att den högsta månadslön som är förmånsberättigad
uppgår till 25 000 kr samt endast utbetalas enligt anställningsavtal, dock ej
under längre tid än vad som följer av lagen om anställningsskydd och maximalt
sex månader. Vidare skall inte lönefordringar som sträcker sig längre tillbaka än
tre månader före konkursbeslutet omfattas. I inget fall skall ett högre belopp än
150 000 kr omfattas av förmånsrätt.
6.4 Kostnaderna för lönegarantin
Lönegarantin finansieras t.o.m. budgetåret 1998 genom en särskild lönegarantiavgift
enligt lagen (1981:691) om socialavgifter. Fr.o.m. den 1 januari 1999
slopas den särskilda lönegarantiavgiften. I stället har arbetsmarknadsavgiften
inom socialavgifterna höjts i motsvarande mån (prop. 1997/98:151, del 2, avsnitt
32). När lönegarantin infördes i början av 1970-talet bestämdes avgiften till
0,02 % av den lönesumma en arbetsgivare hade gett ut under året. Avgiften
höjdes därefter successivt för att den 1 januari 1979 uppgå till 0,2 % av avgiftsunderlaget.
Fr.o.m. den 1 januari 1996 erläggs socialavgifter på lönegarantiersättningar
vilket föranlett att lönegarantiavgiften samtidigt höjts till 0,25 % av
avgiftsunderlaget. Avgifterna fördes tidigare till en fond, lönegarantifonden, som