sou 1999 1 - Regeringen

276 Företagshypoteket SOU 1999:1
7.5 Kommitténs överväganden och förslag
7.5.1 Direktiven
I direktiven anges att vi skall överväga företagshypotekets ställning mot
bakgrund av önskemålet att reglerna skall främja företagsrekonstruktioner.
Därvid skall kommittén studera effekterna av denna säkerhet på kreditgivningen
i stort, bl.a. på bankernas och leverantörernas agerande i deras egenskap
av kreditgivare, och på de oprioriterade borgenärernas ställning i konkurs.
Vi skall vidare pröva bärkraften i det skäl som varit det huvudsakliga
argumentet för en förändring – att bankerna kommer att bevaka företag med
betalningssvårigheter noggrannare och därmed påskynda nödvändiga rekonstruktioner.
I direktiven påpekas att företrädare för bankerna har hävdat att
en förändring inte skulle öka deras bevakningsgrad utan i stället medföra att
de tvingas ställa krav på andra säkerheter, vilket i sin tur ökar kostnaderna
för krediter. I det sammanhanget bör det, enligt direktiven, analyseras vilken
betydelse bestämmelsen i 2 kap. 13 § första stycket bankrörelselagen
(1987:617) har i sammanhanget.
I direktiven understryks att ett önskemål givetvis är att utformningen av
företagshypoteket inte gör det svårare att rekonstruera företag. Men det är
olyckligt om möjligheterna för små och medelstora företag att få kredit på
rimliga villkor försämras utan att det finns skäl för det på grund av t.ex.
dålig återbetalningsprognos.
Om kommittén kommer fram till att ändring bör ske beträffande företagshypoteket,
blir frågan hur en ny reglering skall utformas. Såväl den av
Insolvensutredningen föreslagna modellen (förbättrad förmånsrätt för vissa
lönefordringar) som den lösning som valts i Finland (borgenärer med säkerhet
i företagshypotek får förmånsrätt i endast en viss kvotdel av värdet av
den intecknade egendomen) framhålls i direktiven, varvid också anges att
även andra modeller för en förändring i företagshypotekets ställning kan
tänkas. En faktor att beakta är därvid, heter det vidare i direktiven, att regleringen
om möjligt bör stimulera kreditgivaren att göra en seriös prövning
av kredittagarens återbetalningsförmåga. Att så sker är av värde inte bara
för andra borgenärer som kan komma att göra förluster i en kommande
konkurs. Det är ett samhällsekonomiskt intresse i sig att det inte (annat än i
särskilda undantagssituationer) lämnas krediter till företag som inte kan
förväntas uppnå lönsamhet. Sålunda bör utredningen pröva hur sådan kreditgivning
kan motverkas genom utformningen av förmånsrättsordningen.
En möjlighet kan vara att föreskriva att en fordran som har säkerhet endast i
företagshypotek alltid är till en viss del oprioriterad. I direktiven anges att