sou 1999 1 - Regeringen

188 Förmånsrätten för skatter och avgifter SOU 1999:1
handsackord genom vilket statens skattefordringar sätts ned med högst 50 %.
Villkoren kan avse byte eller förstärkning av företagets styrelse, insyn i företagets
bokföring eller utredningar av olika slag. Om staten misstänker att oegentligheter
förekommit, att företaget saknar överlevnadsmöjligheter på sikt eller om
det råder överetablering i den näringsgren som företaget verkar inom, lämnas
ansökningar om ackord utan bifall.
Under remissbehandlingen av Insolvensutredningens betänkande anförde flera
remissinstanser att ett avskaffande av skatteförmånsrätten skulle medföra att
möjligheterna att genomföra lyckade företagsrekonstruktioner skulle förbättras.
En sämre förmånsrätt för staten borde enligt dessa instanser få till följd att berörda
myndigheter vid uteblivna betalningar snabbt tar initiativ till åtgärder som
i möjligaste mån skyddar statens anspråk. Därvid kan det snabbt bli utrett om
det finns anledning att understödja en rekonstruktion av företaget. Hittills har
staten många gånger kunnat förlita sig på sin förmånsrätt för att begränsa sina
förluster vid insolvens. Det är för närvarande ganska ovanligt att staten deltar i
ackordsuppgörelser som skatteborgenär. Om staten får sämre förmånsrätt, bör
intresset av ackordsuppgörelser öka, hävdade dessa instanser. Detta skulle
främja möjligheterna till rekonstruktion av livskraftiga företag.
Riksskatteverket däremot anförde att en slopad förmånsrätt riskerar att motverka
företags möjligheter att klara sig igenom tillfälliga betalningssvårigheter.
Anledningen är att de exekutiva myndigheterna och beskattnings-myndigheterna
enligt verket i högre grad än tidigare kommer att behöva kräva säkerhet för statens
fordringar. Skattemyndigheten i Stockholms län menade t.o.m. att syftet att
få staten att medverka i rekonstruktioner motverkas av en slopad förmånsrätt.
Anledningen är enligt myndigheten främst att staten måste motarbeta att offentliga
ackord fastställs.
Staten förefaller i dag inta en relativt restriktiv hållning till ackordsförslag.
Från Riksskatteverket har inhämtats att det i hela landet förekom 433 ansökningar
från näringsidkare om skatteackord under budgetåret 1994/95. 156 av
dessa ansökningar bifölls. Även antalet förhandlingar om offentliga ackord har
under den senaste tioårsperioden varit lågt. Antalet har varierat mellan 29 (år
1995) och 171 (år 1991). År 1996 inleddes 59 förhandlingar om offentligt ackord.
Statens restriktiva hållning till ackord torde huvudsakligen bero dels på att
staten genom skatteförmånsrätten i många fall kan vara säker på att få viss utdelning
för sin fordran i konkurs, dels på att ackordsgäldenären gjort sig skyldig
till oegentligheter. Det sista framgår av att staten ofta anser sig vara förhindrad
att anta ackordserbjudanden även om den erbjudna betalningen överstiger vad
staten kan tänkas få ut vid en konkurs.
Enligt vår uppfattning är det givet att en försämrad ställning i konkurs för
staten medför att staten får anledning att ingripa tidigare mot företag med betalningssvårigheter.
Under de senaste årtiondena har statens indrivningsverksamhet
ständigt utvecklats och förbättrats. Detta arbete pågår alltjämt och kan förväntas