Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen ... - Regeringen

nationell bestämmelse i vissa specifika fall samtidigt kan utgöra ett
hinder mot utövandet av båda dessa friheter. Någon prioritetsordning
mellan dessa friheter föreligger inte. Yrkesmässig kreditgivning kan i
princip hänföras till såväl friheten att tillhandahålla tjänster och den fria
rörligheten för kapital. De nationella bestämmelser som målet rör syftar
emellertid till att kontrollera tillhandahållandet av finansiella tjänster och
till att enbart företag som kan garantera att rörelsen drivs på ett riktigt
sätt ges rätt att tillhandahålla dessa tjänster. Bestämmelserna leder till att
de som inte uppfyller bestämmelsernas krav nekas tillträde till den tyska
finansmarknaden. Enligt fast praxis ska varje åtgärd som innebär att
utövandet att tillhandahålla tjänster förbjuds, hindras eller blir mindre
attraktiv anses utgöra en inskränkning av denna frihet. I förevarande fall
dominerar således friheten att tillhandahålla tjänster över den fria
rörligheten för kapital. De nationella bestämmelserna har därmed en
avgörande inverkan på utövandet av friheten att tillhandahålla tjänster.
Ett bolag med säte i tredjeland kan emellertid inte åberopa dessa
bestämmelser.
C-473/04 (ERS2004/237:4) Plumex mot Young Sports; begäran från
Hof van Cassatie, Belgien
Rättsligt samarbete – Förordning (EG) nr 1348/2000 – Artiklarna 4–11
och 14 – Delgivning av handlingar i mål och ärenden – Delgivning
genom organ – Delgivning med post – Förhållandet mellan
delgivningssätt – Prioritetsordning – Frist för att överklaga
Den belgiska domstolen frågade EG-domstolen om delgivningsförfarandet
enligt artiklarna 4 – 11 i förordningen (EG) nr 1348/2000 om
delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil
eller kommersiell natur är överordnat postdelgivning enligt artikel 14 i
samma förordning och, när delgivning enligt båda dessa förfaranden har
tillämpats parallellt, om överklagandefristen för den som ska delges
börjar löpa från dagen för delgivning enligt artiklarna 4 – 11 i
förordningen och inte från delgivning enligt artikel 14.
Sverige anförde att förordningen med hänsyn till sin ordalydelse och sitt
syfte bör tolkas så att de däri angivna delgivningsförfarandena är
alternativa. Vilket delgivningsförfarande som har tillämpats saknar alltså,
enligt förordningen, betydelse för bedömningen av vid vilken tidpunkt
som någon ska anses delgiven.
EG-domstolens dom den 9 februari 2006: Förordning 1348/2000 ska
tolkas så, att det i förordningen inte upprättas någon rangordning mellan
den form av översändande och delgivning som föreskrivs i artiklarna 4 –
11 och den som föreskrivs i artikel 14 och att det följaktligen är möjligt
att delge en handling i ett mål eller ärende på endera av dessa två sätt
eller på båda två samtidigt. Om både den form av översändande eller
delgivning som föreskrivs i artiklarna 4–11 och den som föreskrivs i
artikel 14 i förordningen har skett, ska en processuell frist, som är knuten
till att delgivning skett, börja löpa för delgivningsmottagaren från och
med tidpunkten för den första giltiga delgivningen.
Skr. 2006/07:85
Bilaga 1
271