Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen ... - Regeringen

Dessa kollektiva åtgärder utgör därmed ett normalt utövande av den
fackliga föreningsfriheten som tjänar ett legitimt syfte. Åtgärderna är
lovliga enligt finsk lag. Under dessa förhållanden och med hänsyn till det
vida utrymme för nationella lösningar som lagstiftaren förfogar över på
detta område är åtgärderna förenliga med etableringsfriheten. I den mån
bestämmelserna om fri rörlighet för tjänster ska tolkas ska samma
överväganden göras. Varken artikel 43 EG eller förordning 4055/86 ska
således tolkas på så sätt att de, under sådana omständigheter som
föreligger i förevarande mål, hindrar en fackförening eller en
sammanslutning av fackföreningar att vidta kollektiva åtgärder för att
skydda sina medlemmars yrkesintressen.
C-11/06 och C-12/06 (ERS2006/46:1) R Morgan mot Bezirksregierung
Köln och I Bucher mot Landrat des Kreises Düren;
begäran från Verwaltungsgericht Aachen, Tyskland
Fri rörlighet för unionsmedborgare – Artiklarna 17 och 18 EG – Rätten
till studiebidrag
Den tyska domstolen har frågat EG-domstolen om det är förenligt med
den fria rörlighet för unionsmedborgare enligt artiklarna 17 och 18 EG
att en medlemsstat nekar sina medborgare studiebidrag för utbildning i
en annan medlemsstat dels med hänsyn till att utbildningen inte utgör en
fortsättning på studier vid en inhemsk läroanstalt som bedrivits där under
minst ett års tid (s.k. ettårsregel), dels med hänsyn till att de inte är
stadigvarande bosatta på en ort nära gränsen till den medlemsstat där
studierna bedrivs (s.k. gränsortsregel).
Sverige har begränsat sitt yttrande till frågan om ettårsregeln och anfört
följande. Det ankommer på medlemsstaterna att själva besluta om
behovet av utbildning, både vad gäller undervisningens innehåll, kvalitet
och kvantitet samt vilken organisation som krävs för att uppfylla dessa
behov. Båda sökandena omfattas dock av den personkrets artiklarna 17
och 18 EG avser och det aktuella studiebidraget omfattas av fördragets
materiella tillämpningsområde. Sverige ifrågasätter visserligen inte att ett
sådant krav som ettårsregeln innebär kan avhålla unionsmedborgare från
att utnyttja sin rätt att fritt röra sig och vistas i andra medlemsstater enligt
artikel 18.1 EG men varje medlemsstat har rätt att förvissa sig om att
biståndet till uppehälle för studerande i andra medlemsstater inte blir en
orimlig börda som kan få betydelse för nivån på det bistånd som staten
totalt kan ge. Det är därför legitimt för en medlemsstat att vid export av
bistånd i form av studiebidrag endast bevilja sådant bistånd till
studerande som kan påvisa en viss grad av samhällsintegration i denna
stat liksom viss anknytning till det egna utbildningssystemet. En
medlemsstat förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning
vid bestämmandet av vilken grad av integrering berörda personer sålunda
måste visa. Genom ettårsregeln befästs samhörigheten både till det tyska
utbildningssystemet och till det tyska samhället i stort. Bestämmelsen bör
därför inte anses vara för allmänt hållen eller kategorisk. Den bör därmed
vara förenlig med gemenskapsrätten.
Skr. 2006/07:85
Bilaga 1
304