Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen ... - Regeringen

handlingar. Genom artikel 4.5 i förordningen ges medlemsstaterna en
särställning i förhållande till andra tredje parter och utgör härvid lex
specialis. Enligt denna bestämmelse får medlemsstaten begära att en
institution inte ska lämna ut en handling som härrör från medlemsstaten
och institutionen är skyldig att inte lämna ut den utan att medlemsstaten
”dessförinnan har lämnat sitt medgivande”. Denna skyldighet för
institutionen att inhämta medlemsstatens medgivande, som tydligt
framgår av artikel 4.5 i öppenhetsförordningen, skulle riskera att bli
tomma ord om institutionen kunde besluta att lämna ut handlingen trots
att den berörda medlemsstaten uttryckligen har begärt motsatsen. En
begäran från medlemsstaten enligt denna bestämmelse innebär ett
åläggande för institutionen att inte lämna ut handlingen. Medlemsstaten
inte är skyldig att motivera en begäran enligt artikel 4.5 i
öppenhetsförordningen och efter det att medlemsstaten har ingivit en
sådan begäran ankommer det inte på institutionen att bedöma om det är
berättigat att inte lämna ut den ifrågavarande handlingen med hänsyn till
bl.a. allmänintresset.
Sverige, som intervenerade till stöd för sökanden i förstainstansrätten,
har överklagat och yrkat att domen ska upphävas på den grunden att
förstainstansrätten genom den överklagade domen har åsidosatt
gemenskapsrätten. Sverige har anfört att förstainstansrätten inledningsvis
har framhållit att rätten till tillgång till institutionernas handlingar enligt
artikel 2 öppenhetsförordningen avser alla handlingar som finns hos
dessa institutioner och att detta kan leda till att de kan bli tvungna att i
förekommande fall offentliggöra handlingar som härrör från tredje part,
däribland medlemsstaterna. Förstainstansrätten har konstaterat att den
s.k. upphovsmannaregeln, dvs. principen att den som har upprättat en
handling råder över handlingen och därmed avgör om den får lämnas ut
oavsett vem som innehar handlingen, inte har tagits in i öppenhetsförordningen.
Enligt öppenhetsförordningen åligger det den institution
som innehar handlingen att pröva frågan om utlämnande. Om inget av de
materiella sekretessundantagen i artikel 4.1–4.3 i öppenhetsförordningen
är tillämpligt ska handlingen lämnas ut. Samrådsskyldigheten enligt
artikel 4.5 i öppenhetsförordningen är en procedurregel som skulle tjäna
sitt syfte även om medlemsstaternas inte tillerkänns en absolut vetorätt.
En avsaknad av vetorätt innebär inte heller någon ändring av nationell
lagstiftning. Vid tillämpning av öppenhetsförordningen kan därmed ett
beslut att inte ge tillgång till en handling endast grundas på något av de
materiella sekretessundantag som anges i artikel 4.1–4.3 i förordningen.
Om en medlemsstat inte motiverar sin begäran att en handling inte ska
lämnas ut, är det därför medlemsstaten som står risken för att
institutionen inte kan konstatera att det föreligger något sådant specifikt
sekretessbehov som enligt sekretessundantagen i öppenhetsförordningen
kan utgöra grund för att inte lämna ut handlingen. Inget av de argument
som förstainstansrätten har grundat sitt avgörande på är tillräckligt för att
undanta handlingar från medlemsstaterna från den grundläggande
principen att det är den institution som innehar en handling som ansvarar
för att pröva frågan om utlämnande. Förstainstansrätten har därför genom
sitt avgörande åsidosatt gemenskapsrätten.
Skr. 2006/07:85
Bilaga 1
280