Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen ... - Regeringen

I målet har en italiensk domstol ansökt om att ifrågavarande
bevisupptagningsåtgärd i Förenade kungariket. Den engelska domstolen
har nekat att utföra åtgärden utan att närmare ange skälen härför och utan
att använda de för ändamålet upprättade formulären som utgör bilagor till
bevisupptagningsförordningen. Den italienska domstolen har tolkat
besked som att den engelska domstolen menar att endast upptagande av
muntlig bevisning omfattas av förordningens tillämpningsområde.
Sverige har yttrat sig och anfört följande. Bevisupptagningsförordningen
innehåller inte någon gemenskapsrättslig definition av vad som är
bevisning. Utgångspunkten vid bedömningen av bevisupptagningsförordningens
tillämpningsområde är därför att sådana åtgärder för
bevisupptagning som har stöd i den ansökande domstolens nationella
lagstiftning omfattas av förordningens tillämpningsområde. Vidare följer
det direkt av förordningen att den inte enbart omfattar upptagande av
muntlig bevisning. Förutsättningarna att vägra en begärd åtgärd, såsom
en sådan intrångsundersökning som är aktuell i målet vid den nationella
domstolen, är uttömmande reglerade i artiklarna 10.3 och 14 i
förordningen. Om inte någon grund för vägran är tillämplig är den
anmodade domstolen skyldig att verkställa åtgärden. De i målet aktuella
åtgärderna ska enligt TRIPs-avtalet finnas tillgängliga i samtliga
medlemsstater och har enligt begäran om förhandsavgörande stöd i
italiensk lag. De omfattas därmed av förordningens tillämpningsområde.
Det följer vidare direkt av bevisupptagningsförordningen, liksom av den
grundläggande samarbetsskyldighet som den ålägger medlemsstaternas
domstolar, att en anmodad domstol alltid ska sända ett mottagningskvitto
i enlighet med artikel 7 i förordningen. Förordningen ålägger också den
anmodade domstolen en långtgående skyldighet att ge den ansökande
domstolen tillfälle att komplettera en framställning om framställningen
inte omedelbart kan ligga till grund för verkställighet.
C-182/06 (ERS2006/89:3) Storhertigdömet Luxemburg mot Hans
Ulrich Lakebrink och Katrin Peters-Lakebrink; begäran från Cour
administrative, Luxemburg
Fri rörlighet för arbetstagare – Artikel 39 EG – Begränsat och
obegränsat skattskyldiga – Beskattningsrättens fördelning
Domstolen i Luxemburg har frågat EG-domstolen om den fria
rörligheten för arbetstagare utgör hinder för nationell lagstiftning av den
typ som gäller i Luxemburg, enligt vilken en gemenskapsmedborgare
som inte är bosatt i Luxemburg men som har inkomster från anställning i
Luxemburg och dessa inkomster utgör dennes huvudsakliga
beskattningsbara inkomst, vid fastställande av tillämplig skattesats på
denna inkomst nekas rätt att beakta underskott hänförligt till fastigheter
som är belägna i en annan medlemsstat (i detta fall Tyskland) som den
skattskyldige inte själv bebor.
Sverige har yttrat sig och anfört följande. Eftersom makarna Peters-
Lakebrink inte är bosatta i Luxemburg, och därmed inte är obegränsat
skattskyldiga där, följer av de vedertagna principerna för beskattningsrättens
fördelning att den primära beskattningsrätten för inkomster
hänförliga till fastigheterna inte tillkommer Luxemburg, eftersom de
Skr. 2006/07:85
Bilaga 1
307