Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen ... - Regeringen

med direktiv 2005/35/EG om föroreningar förosakade av fartyg.
Den brittiska domstolen har frågat EG-domstolen om artiklarna 4, 5.1
och 5.2 i direktiv 2005/35/EG om föroreningar förorsakade av fartyg och
införandet av sanktioner för överträdelser är förenliga med FN:s
havsrättskonvention (UNCLOS) och den internationella konventionen
om förhindrande av havsförorening från fartyg (MARPOL). I artikel 4 i
direktivet anges en allmän ansvarsnorm för när ansvar för överträdelser
ska komma i fråga. Genom denna bestämmelse införs ansvar inte enbart
vid uppsåtliga utsläpp och utsläpp som tillkommer p.g.a. vårdslöshet,
utan också för utsläpp som sker p.g.a. grov oaktsamhet. Det senare
begreppet används inte i MARPOL som grund för ansvar. I artikel 5 i
direktivet finns bestämmelser om ansvarig personkrets. Artikel 5 i
direktivet innebär att vissa undantag från ansvar som anges i MARPOL
inte ska tillämpas alls i vissa vattenområden och för vissa
personkategorier. Sökandena i målet vid den nationella domstolen har
gjort gällande att direktivet är ogiltigt i de delar det inte stämmer överens
med UNCLOS och/eller MARPOL:s regler.
Sverige har anfört följande. Både medlemsstaterna och EG är parter i
UNCLOS. I de delar UNCLOS har ingåtts av EG utgör UNCLOS en del
av gemenskapsrätten och har företräde framför gemenskapens
sekundärrätt. I enlighet med avgörandet i mål C-459/03 kommissionen
mot Irland utnyttjade gemenskapen vid ingåendet av UNCLOS sin
behörighet i fråga om förebyggande av förorening av den marina miljön i
den utsträckning som det finns gemenskapsregler på de områden som de
berörda bestämmelserna i konventionen gäller. I detta avseende är
UNCLOS därmed bindande för såväl gemenskapens institutioner som
dess medlemsstater. Med hänsyn till omfattningen av gemenskapslagstiftningen
till skydd för den marina miljön är således väsentliga delar
av UNCLOS bestämmelser på detta område bindande för
gemenskapslagstiftaren. MARPOL har antagits inom ramen för den
internationella sjöfartsorganisationen International Maritime
Organization (IMO). Endast stater kan bli medlemmar i IMO och parter
till MARPOL. Någon formell möjlighet för EG att tillträda MARPOL
föreligger således inte och EG är därmed inte själv part i den
konventionen. Det kan därför framstå som oklart om
gemenskapslagstiftaren är direkt bunden av bestämmelserna i MARPOL.
MARPOL tillkom emellertid parallellt med förhandlingarna om
UNCLOS och trädde i kraft vid en tidpunkt då det ännu var oklart om
UNCLOS fullt ut skulle förverkligas. Ikraftträdandet av UNCLOS och
den konventionens karaktär av överordnat folkrättsligt instrument – som
”Havens konstitution” – måste beaktas i sammanhanget. Särskilt när det
gäller bestämmelserna om skydd och bevarande av den marina miljön i
del XII i UNCLOS kan dessutom konstateras att dessa bestämmelser i
många delar överlappar bestämmelserna i MARPOL. Miljöskyddsbestämmelserna
i UNCLOS innebär vidare mer precisa åtaganden än vad
som är fallet i vissa andra mer generellt utformade delar av UNCLOS.
När det gäller skyddet och bevarandet av den marina miljön framstår
därför samspelet mellan UNCLOS och MARPOL särskilt tydligt och
behovet av samstämmighet i tolkningen av de båda konventionerna är
således stort. Regeringen ifrågasätter därför inte att gemenskaps-
Skr. 2006/07:85
Bilaga 1
310