Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen ... - Regeringen

94/25/EG (fritidsbåtsdirektivet) utgör hinder för de aktuella nationella
bestämmelserna.
Sverige har i fråga om fritidsbåtsdirektivet anfört att detta direktiv inte
hindrar att medlemsstaterna antar nationella bestämmelser om
användning av fritidsbåtar i vissa vatten. De begränsningar i
användningen av vattenskotrar som föreskrivs i den svenska vattenskoterförordningen
är inte av en sådan art och omfattning att de kan
anses utgöra ett handelshinder i den mening som avses i artikel 28 EG.
Under alla omständigheter måste de begränsningar som följer av
vattenskoterförordningen anses såväl nödvändiga som proportionerliga.
Andra åtgärder för att reglera användningen av vattenskotrar skulle inte
vara tillräckliga för att uppnå det skydd för miljön som eftersträvas.
Exempelvis skulle hastighetsbegränsningar inte vara effektiva eftersom
det i lika hög grad är körtekniken som hastigheten som framkallar
störningarna. De vidsträckta vattenområdena i Sverige gör det dessutom i
praktiken omöjligt att övervaka efterlevnaden av regler om
hastighetsbegränsningar eller störande åkteknik. Ett mer generellt regelsystem
innebär däremot att tillsynsmyndigheterna kan dra nytta av anmälningar
från allmänheten och bättre styra sina insatser.
Generaladvokatens förslag till avgörande den 14 december 2006:
Fritidsbåtsdirektivet reglerar inte användningen av vattenskotrar. Det är
därmed tillåtet att ha nationella bestämmelser som begränsar
användningen, så länge dessa inte strider mot EG-fördraget. Den svenska
vattenskoterförordningen kan emellertid vara ett sådant handelshinder
som avses i artikel 28 EG, om den rent faktiskt motsvarar ett
användningsförbud som nästintill hindrar varans tillträde till marknaden.
Detta är beroende av i hur stor utsträckning det finns allmänna farleder i
Sverige där vattenskoteråkning är tillåten. Om vattenskoterförordningen
utgör ett handelshinder enligt artikel 28 EG kan dess bestämmelser om
begränsningar av användning av vattenskotrar ändå vara motiverade av
tvingande hänsyn till miljöskyddet. Det är emellertid problematiskt att
bestämmelserna i vattenskoterförordningen innebär ett generellt förbud
mot vattenskoteranvändning i alla vatten utanför allmänna farleder, utan
att det anges någon rimlig tidsfrist för när länsstyrelsen ska ha fattat beslut
om det krävs ett användningsförbud i ett vatten av hänsyn till
miljöskyddet. Dessa bestämmelser får anses oproportionerliga och därför
inte motiverade. Det finns vidare en möjlighet att antagandet av vattenskoterförordningen
innebär en överträdelse av den anmälningsskyldighet
som anges i direktiv 98/34/EG, (informationsdirektivet) vilket skulle
göra att förordningen inte kan tillämpas i målet vid den nationella
domstolen. Avgörande för denna fråga är om den slutliga versionen av
förordningen utgjorde en väsentlig ändring av det tidigare anmälda
utkastet. Detta förefaller inte troligt men ankommer på den nationella
domstolen att pröva.
Skr. 2006/07:85
Bilaga 1
294