Hela boken - SOM-institutet - Göteborgs universitet

Maria Oskarson och Helena Rohdén
Även i partisympatierna återspeglas de ideologiska skillnaderna mellan män och
kvinnor på 1990-talet. Könsmönstret i röstningen kan grovt beskrivas som att social -
demokrater och moderater har ett starkare stöd bland män medan övriga partier i
viss grad domineras av kvinnor. I riksdagsvalet 1998 var 59 procent av moderaternas
och 55 procent av socialdemokraternas väljare män. Inte i något tidigare val har s
haft ett så svagt stöd bland kvinnor som då. Bland vänsterpartiets väljare var 38 procent
män, bland kristdemokraternas 42 procent, folkpartiets 44 procent, miljöpartiets
45 procent och centerns 51 procent (Holmberg 2000:77f). Köns mönstret i röst -
ningen försvinner inte om man kontrollerar för andra sociala gruppfaktorer som till
exempel klass eller anställningssektor (offentlig- eller privatanställd). Mönstret har
dessutom aldrig varit så starkt som i det senaste valet och mest markant var det bland
unga väljare. Stödet för moderaterna var mer än dubbelt så starkt bland unga män
(18-30 år) som bland unga kvinnor; 34 mot 16 procent. För vänsterpartiet och
kristdemokraterna var mönstret det motsatta; de fick dubbelt så starkt stöd bland
unga kvinnor som bland unga män (Holmberg 2000:79). Även inför höstens val
kvarstår könsskillnaderna mellan partierna. Det är fortfarande så att män befinner
sig något längre åt höger än kvinnor och att de i högre utsträckning söker sig till de
större partierna, det vill säga till socialdemokraterna och moderaterna. Socialdemokraterna
verkar dock kunna återta en del av de kvinnliga väljare som de förlorade i valet
1998.
Den offentliga sektorns storlek
En central aspekt av vänster-högerideologi är frågan om välfärdsstatens storlek och
funktionssätt. I samtliga SOM-undersökningar sedan 1986 har en fråga om generell
inställning till den offentliga sektorns storlek funnits med. I slutet på 1980-talet fanns
förhållandevis allmänna uppfattningar om att den offentliga sektorn var för stor och
kostsam och i svensk politik blåste vad som benämndes en ”högervind” där just frågan
om den offentliga sektorn var en central beståndsdel. Början av 1990-talet präglades
av lågkonjunktur med hårda besparingsprogram inom stora delar av den offentliga
sektorn. Den senare delen av 1990-talet har diskussioner om nedskärningar och
nedrustning inom den offentliga sektorn varit livliga.
I figur 3 märks dessa trender tydligt i svenska folkets svar på frågan om att minska
den offentliga sektorns storlek. Andelen som svarar positivt på påståendet har varierat
kraftigt under perioden. 4 Men vad som också är tydligt är att det finns en tydlig könsskillnad
i svaren. Under hela perioden är andelen män som är positiva till att minska
den offentliga sektorn högre än andelen kvinnor.
Under hela perioden fram till 1995 (med undantag för 1988) är könsskillnaden
mellan 12 och 15 procentenheter. 5 Under perioden 1996-2001 har denna skillnad
i stället varit mellan 8 och 10 procentenheter. Minskningen skedde mellan 1995 och
1996, då andelen män som uppgav sig vara positiva till en minskning sjönk från 38
till 29 procent, medan andelen bland kvinnor endast minskade från 23 till 21 procent.
114