Hela boken - SOM-institutet - Göteborgs universitet

Henrik Oscarsson
g ång på väljar mark na den än att ägna sig åt finjusteringar av sina posi tioner i
förhål lande till en väljar mark nad. Jag tänker på den direktionala åsikts röst nings teorin
som lanserades av Ola Listhaug, George Rabi no witz och Stuart Elaine Mac Donald
1989 (Listhaug, Macdonald & Rabinowitz 1990; Rabinowitz & Macdonald 1989).
I model len har man tonat ned väljar nas för måga att uppfatta parti ernas posi tio ner
längs viktiga åsikts dimen sioner. Elek to ra tet är helt enkelt inte i stånd till att upp fat ta
partiernas positioner, åtminstone inte i de rika nyanser som Downs tänkte sig. Väljarna
förmår endast upp fat ta de ställningstaganden som varit tillräckligt tydliga och
tillräckligt ofta återkommande för att nå igenom media bruset – det är därför, menar
tillskyndarna av den direktionala åsiktsröstningsmodellen, som den downsianska
modellen inte kan förklara varför mitten partier har så svagt väljarstöd trots att många
väljare står i mit ten. Här har partier som intar mer extre ma flank posi tioner längs
åsikts dimen sio ner en stor fördel, eftersom de på ett mer tro värdigt och mer ihärdigt
sätt än mer centralt be läg na partier kan förmedla ett tyd ligt politiskt budskap. Istället
för att rösta på partier som står nära deras egen posi tion attraheras väljarna till partier
som de a) säkert vet står på sam ma sida som de själva i olika sakfrågor (Are you on my
side?) och som b) presenterar klara och inten siva poli tiska alter nativ (Can I trust you
to be responsible?).
Enligt den direktionala modellen bör partier alltså försöka orientera sig mot tydliga
och dis tinkta extrempositioner längs viktiga åsiktsdimensioner. Partier som lyckas
positionera sig på flankerna av åsiktsdimensionerna har bättre förut sätt ning ar att
lyckas med att kom mu ni ce ra sitt politiska budskap till väljarna. Även de väljare som
inte intar lika extre ma positioner i sakfrågan kommer tendera att rösta på det extrema
partiet helt enkelt eftersom det dels är mer sannolikt att man känner till partiets
ställningstagande i sakfrågan, dels är mer sannolikt att partiet faktiskt kom mer att
skänka sakfrågan hög prioritet i sin politik under nästa mandatperiod.
Enligt det här sättet att tänka skulle vänsterpartiet och moderaterna – de båda flankparti
er na längs vänster-höger dimen sionen – för närvarande ha de mest för del akti ga
positionerna när det gäller att konkurrera om vänster- respektive höger väljar na. I
egenskap av att vara de främsta garanterna för en vänsterpolitik respektive en
höger politik skulle dessa partier ha relativa fördelar i förhållande till partier med mer
modererade vänster-höger posi tio ner. Mo dellen kan i viss utsträckning använ das för
att förklara svenska partiers inbördes styrke förhållanden, t ex att just mode ra terna
varit det största bor ger liga partiet under de senas te femton åren: Allmän borgerliga
väljare strax till höger om mitten har attraherats av det parti som tyd li gast varit i
opposition och som innehaft den tydligaste högerpositionen. Kan ske kan modellen
till viss del också förklara vänsterpartiets framgångar under senare delen av 1990-talet
– eftersom man utgjort ett mer pregnant vänsteralternativ än social demo kra ter na
har vänsterpartiet kunnat bli större än vad ”väljarmarknaden” egent ligen tillåter.
Den av amerikansk valkampanjlogik inspirerade direktionala åsiktsröstningsteorin
har aldrig fungerat särskilt övertygande i Sverige eftersom den traditionella vänsterhöger
dimen sionen varit så dominerande (se t ex Gilljam 1997). Modellens pre dik-
94