Hela boken - SOM-institutet - Göteborgs universitet

Johan Martinsson
Det visar sig alltså att det finns systematiska och inte helt oväntade skillnader mellan
partiernas sympatisörer. Anhängare till v och s tenderar generellt att bedöma arbetslöshet
och sysselsättning som en viktigare politisk fråga än borgerliga partier. Värt att
lägga märke till i sammanhanget är att miljöpartiet är det parti vars sympatisörer
tenderar att lägga minst vikt vid arbetslösheten samt att folkpartiet befinner sig
betydligt närmare vänsterblocket än sina borgerliga kolleger. Miljöpartiets position
skulle kunna förklaras av att partiet kan ses som ett parti som lägger mindre vikt än
andra vid traditionella ekonomiska eller materiella frågor. Under lång tid var det även
så att när ekonomi och arbetslöshet var viktiga frågor så uppfattades miljön inte som
viktig och vice versa (Bennulf 1998). Möjligen är detta vad vi observerar bland
miljöpartisterna i vårt fall.
På det stora hela får vi dock inte glömma att partiskillnaderna är små, om än
systematiska. Med tanke på den stora andel som bedömt arbetslösheten som viktig
mellan 1991 och 1999 är partiskillnaderna tämligen små. Det bestående intrycket
är att samtliga väljares problemuppfattning oavsett partipreferens följer den faktiska
utvecklingen på arbetsmarknaden väl och att skillnaderna mellan partierna är små,
men dock systematiska.
Medborgarna utvärderar politiken
I tider då arbetslösheten sjunker bör vi kunna förvänta oss att medborgarna ska bli
mer nöjda med den politik som bedrivs i Sverige angående sysselsättningen. En sådan
reaktion underlättas av att folket åtminstone i någon grad uppfattar att det är
regeringens förtjänst att arbetslösheten har minskat.
Vi har redan sett att arbetslösheten upplevs som en mindre viktig fråga när arbets -
lösheten sjunker (figur 2), vi ska nu se huruvida även missnöjet med arbetslöshetspolitiken
sjunker i takt med arbetslöshetssiffrorna.
Figur 3 visar en tydlig nedgång av missnöjet i takt med arbetslöshetens minskning
fram till och med år 2000. I de flesta fall stämmer de empiriska resultaten överens
med förväntningarna, men alltså inte 2001. Varför den senaste mätningen avviker
från mönstret kommer inte att försöka förklaras inom ramen för denna artikel. Vad
som gör resultaten än mer paradoxala är den uppgång för medborgarnas bedömning
av hur regeringen sköter sitt jobb som har synts i SOM-undersökningarna det senaste
året. Hur medborgarna bedömer att regeringen sköter sin uppgift bör rimligen hänga
samman med hur de bedömer den politik som bedrivs inom konkreta politikområden.
År 1998 bedömde 33 procent av svarspersonerna att regeringen skötte sin uppgift
mycket bra eller ganska bra. Följande år var andelen 35 procent och år 2000 åter 33
procent. I den senaste undersökningen år 2001 uppgick andelen däremot till hela 41
procent, en markant uppgång. Hur kan då detta komma sig? Hur kan medborgarna
prisa regeringens insats som helhet samtidigt som de blivit signifikant mer missnöjda
med arbetsmarknadspolitiken, ett område som av tradition setts som viktigt i svensk
politik?
298