Hela boken - SOM-institutet - Göteborgs universitet

Sören Holmberg och Lennart Weibull
förtroendet för de fackliga organisationerna och förtroendet för storföretagen. Att
det ändå finns skillnader mellan människors samlade förtroendebedömningar
kommer vi dock att återkomma till senare.
En explorativ faktoranalys genomförd på samma underlag som 1998 – alltså enbart
på bedömningen av svenska samhällsinstitutioner – ger för 2001 ett likartat resultat.
Den visar att det finns fyra huvuddimensioner i bedömningarna:
• den politiska: regering, riksdag, de politiska partierna, kommunstyrelserna och
de fackliga organisationerna
• den samhällsbevarande: kungahuset, storföretagen, Svenska kyrkan, domstolarna
och bankerna
• den sociala: sjukvården, polisen och grundskolan
• den mediala: radio/TV och dagspressen
Universitet/högskolor och försvaret laddar inte högt i någon enskild faktor. Analysen
faller härvid ut på exakt samma sätt som år 2000.
De fyra dimensionerna inte helt entydiga. Den politiska är dock den tydligaste.
Regering och riksdag laddar högst. Även de politiska partierna ligger som väntat högt
på denna dimension, medan de fackliga organisationerna ligger relativt lågt.
Det som kallas för den samhällsbevarande dimensionen har sitt grundsediment i
ett gammaldags förhållningssätt till samhället. Den svarar närmast mot den klassiska
föreställningen om kronan, korset och penningpåsen. Sedan 2000 är dimensionen
mera diffus genom att försvaret inte längre fi nns med och att domstolarna och
universitet/högskolor kommit in. På den samhällsbevarande dimension har de fackliga
organisationerna en negativ laddning – en av de få i hela analysen.
Den sociala dimensionen representeras av sjukvården, polisen och grundskolan.
Den står för en grundläggande offentlig service, närmast påminnande om basfunktionerna
i nattväktarstaten. I jämförelse med tidigare års motsvarande analyser är det
särskilt tydligt hur förhållandet mellan den samhällsbevarande och den sociala
dimensionen luckrats upp. De institutioner som laddar högt på den ena tenderar att
göra det också på den andra. Försvaret och universitet/högskolor har i stort samma
laddning på båda.
Slutligen finns en distinkt medial dimension där radio/TV och dagspress laddar
mycket högt. Även de fackliga organisationer har här – som tidigare år – en relativt
hög laddning. Det gör det nära till hands att tala om dimensionen som relaterad till
opinionsbildning.
När vi i dimensionsanalysen av 1999 års förtroendemätning prövade att även lägga
in de internationella institutionerna visade det sig att dessa kom ut som en egen
överstatlig dimension, medan däremot de samhällsbevarande och sociala dimensionerna
smälte samman till en ‘nationell’ dimension. Så var inte fallet år 2000 och nu
inte heller 2001 (tabell 3). Den stora skillnaden mellan analysen år 2000 och den
2001 är att de två EU-institutionerna inte laddar högst på den politiska dimensionen.
44